DEL I På tröskeln in… - Doria

45
retoriken skulle fungera som bara yttre brodering i tron att därigenom göra den mera
övertygande, utan en medvetenhet om språket i sig i vetenskapligt tänkande. Att språket
verkligen utgör ett existentiellt element uttrycker Heidegger 151 genom att tala om språket som
varats hus. Sålunda torde hermeneutiken vara en nödvändighet för humanvetenskaper.
Oberoende av om det finns en verklighet inom eller bortom språket, förstår vi den endast genom
språket, varför varat för människan är förenat med en ständigt pågående tolkningsaktivitet. För
Heidegger är förståelsen sålunda inte bara en mänsklig egenskap bland andra utan en helt
grundläggande existensform: det är människans sätt att vara i världen. Strävan att förstå sin egen
verklighet genom språket i den gemensamma världen delar hon med andra. I likhet med andra
språkliga yttringar tolkas mänskliga handlingar och andra manifestationer vid detta faktum som
text. 152
För Gadamer 153 är språket inget mindre än ”den mitt, där jag och värld sluter sig samman; eller
snarare framställer sin ursprungliga samhörighet”. Han slår också fast att ”det vara, som kan
förstås är språk”. Förutom genom våra sinnen är det genom språket som vi varseblir världen.
Utan språket kan vi inte existera som tänkande varelser. Sveen representerar en liknande
uppfattning som går ut på att språket ses som ett pågående sägande i motsats till det som är
fastställt och redan så att säga sagt. Vad det vill säga när man exempelvis vill uttala sig om
kroppen, innebär att: 154
I gengäld står jag inte vid ett gammalt slut, utan vid en ny början varje gång jag
säger något om kroppen, eftersom språket hela tiden är något som börjar. När det
nämner kroppen blir den till.
I detta ljus kan språket sålunda anses vara konstitutivt för människans vara. För Heidegger är
språket i grunden rumsligt. Det formar människans vara genom att när hon uttrycker sig
språkligt, ger hon samtidigt akt på och medvetandegör sig om sitt sätt att vara i världen. Närmare
bestämt uttrycker människan genom språket inte bara ett visst budskap utan hon är rumsligt i
världen. Ett språk är en text men för hermeneutiken är det, som jag förstår det ovansagda, inte
151 Heidegger 1992.
152 Gadamer 1997.
153 Gadamer 1997, s. 195.
154 Sveen 2000, s. 14. Om man byter ut ordet ’kroppen’ mot ’rummet’ kan det på ett motsvarande sätt beskrivas som
en påbörjad händelse, som blir till när språket nämner det, rättare sagt när människan uttrycker det språkligt.