DEL I På tröskeln in… - Doria

125
F: Förstod jag dig rätt här när det gäller det lilla rummet… att det … bara är
några få som har tillträde?
Maja: Inte riktigt, för det är inte fråga om att ha tillträde eller något sånt, utan det
är fråga om ett eget val. Att man väljer att hålla sig lite undan, att vara lite
stram…
F: Det låter som om det rummet egentligen skulle vara ganska avstängt när det
gäller avdelningen i övrigt?
Maja: Ja faktiskt, det är det. Det är avstängt
men inte med en brandmur alltså. Inte
så. Det går att passera mellan dom här
rummen men det är ganska tydligt vilka
som tillhör vilket rum.
Informantens skildring antyder viss spänning mellan vårdarnas rum och det gemensamma
avdelningsrummet.
Kanske kan det delvis förklaras av att denna jämsides befintlighet tycks kräva
ett avstånd för att finnas. Möjligen kan det också vara så att avståndet är nödvändigt för att en
uppdelning skall kunna upprätthållas. Det talar för att avståndet är det insprängda rummets
förutsättning, som måste bevakas. Går avståndet förlorat, går sannolikt också gränserna förlorade
och sidorummet upphör genom uppgåendet i det gemensamma. Så här skildras det av
informanten:
Maja: Om du tänker dig att du har, det är som är stor järntråd som då har doppats
ner i såpvatten och så blir det en stor såpbubbla. Sedan kommer en annan som har
en mycket mindre ring och som doppar och blåser. Kanterna kan då gå emot
varandra utan att något händer. Men går dom över varandra … så spricker
alltihop.
Det problematiska med detta sidorum kan tänkas vara att man genom det, istället för en delad
geme nskap, reser skiljeväggar i vårdgemenskapen. Sådana indelningar kan medföra att den som
då finns innanför, har stängt sig
ute från det som kunde vara naturlig gemenskap i en
vårdkontext. I det följande ett exempel på hur en dylik rumslighet hos vårdaren uppfattas
av
patienten:
Maja: Men nu kom jag på något som jag tror är döviktigt om den här sköterskan.
Hon som håller i dom andra, så att de inte kan tycka vad dom vill. De andra från
den lilla cirkeln … besöker
den stora cirkeln, stora rummet, och sätter sig ner på
lite olika platser. Då händer det konstiga att dom befinner sig i sitt … i sitt lilla
rum trots att dom sitter mitt i det stora. De har inte sitt runtikring sig utan som
inne i deras skinn … eller någonting sån´t. Dom är det lilla rummet. Dom bär det
med sig. Så gör dom!