DEL I På tröskeln in… - Doria

117
I den efterföljande studien av skönlitterära texter har framkommit tre väsensbeskrivningar
rörande det rumsliga i hälsans och det själsliga lidandets rörelse. Den ideala rumsliga rörelsen i
vårdandets värld sågs äga rum som allmänningen. Längs med den horisontella ”rumsaxeln” har
sålunda identifierats en verkningskrets som tyder på människans relationella och
mellanmänskliga rumslighet i form av anhalten, det dubbla rummet, asylen och muren. Den
vertikalt rumsliga rörelsen mellan valvet och platsen 352 pekade i sin tur ut en
oändlighetsdimension
hos rummet. Inom dem antogs människans inre lidandekamp och hälsans
rörelse
mot vardande äga rum metaforiskt som andehemmet. Mellan dessa båda riktningar
förmedlade sig den onda rumsligheten i lidandekampen som isvärlden. I sin helhet har en bild
framtonat
enligt vilken hälsans rörelse och rumsligheten är verkligt nära sammanhängande.
Annorlunda uttryckt, hur människan är rumslig är förbundet med hur hon är sin hälsa, liksom
omvänt.
Vad ovanstående betyder i relation till förförståelse ses vara följande: Att varda mot enhet
gestaltar sig häri som en existentiell rörelse, som förverkligas genom det gemensamma i
allmänningens frihet. Meningen i rumsgestaltningen förstås vara avhängig av den hållning som
människan förmår att inta på gränsen mellan det aktuella och det som kunde vara meningsfull
fortsättning. Det dubbla rummet gestaltar en samvaro utan förbindelsens och delandets attribut.
Med andra ord en tillvaro ”bredvid” som istället för enhet går ut på uppdelning och åtskillnad.
Denna
sorts rumslighet kan förmodas utgå från det allmängiltiga och fastställda kategorier. Varje
gestaltning innefattar en särskild form av frihet eller ofrihet. I lidandets kamp kommer dessa till
uttryck mellan tillvaron som ett nydanande och vardande gestaltat som andehemmet, eller också
som en rörelse mot icke-tillblivelse, det vill säga isvärlden. Ur denna polaritet i form av två till
varandra motställda vara- och livsmöjligheter framspringer således det som så här långt framstår
som kännetecknande för rummets innebörd.
Av resultaten kan också läsas hur rummet uppkommer i lidandekampen som platsens ansikte. Än
mer väsentligt är emellertid att platsen framstår som den beskaffenhet hos rummet, som
ontologiskt sett grundar människans ontologiska adress; hennes andehem. Med stöd av
begreppsanalysen talar det för rummets verkningskrets som sträcker sig i riktning mot det
352 Se figur 7/Metaforiska innebörder rörande det dekontextuella rummet, s. 114.