DEL I På tröskeln in… - Doria

231
För ett bibehållande av vårdarnas rum krävs nämligen ett övervakande av all rumslighet
i
vårdkontexten för att avståndet skall upprätthålls. Annars riskerar ett sådant sidorum att gå
in i
det stora och därmed upplösas. Detta rum i rummet kan möjligen förstås som en rumslighet
färgad
av två källor till rädsla: å ena sidan från vårdaren, å andra sidan den från patienten
som
öta och som hon eller han därför ställer sig utanför. 545 vårdaren inte vågar m
Såväl patienten som
vårdaren
är härmed inneslutna i en och samma hjälplöshetens ödesgemenskap. Vårdaren kan
söka skydd genom ett övervärderat arbetsgemenskap
eller dra sig undan bakom en
professionsfasad.
Emellertid tenderar vårdaren då att bli något av en övervakare av rummet och
ensidigt styra i kontakten mellan sig själv och patienten. Vad som sannolikt föregår den
ordningen är att rummet blivit en innehållslös rymd där en bevekelsegrund kan ersättas av en
annan utan vidare eftertanke, och där en namnlös och opersonlig rumslighet får överskugga
relationen. Ett tidigare citat som ett exempel och en påminnelse om möjliga orsaker till detta:
Maja: (…) att dom befinner sig i sitt … i sitt lilla rum trots att dom sitter mitt i det
stora. De har inte sitt runtikring sig utan som inne i deras skinn … eller någonting
sån´t. Dom är det lilla rummet. Dom bär det med sig. Så gör dom!
Enligt Sjögren 546 borde strävan med vårdandet vara att det leder människan till att hon kan finna
sin plats i världen. När så inte sker, kan det leda till att människan istället försöker förmå att få
världen att anpassa sig efter sin vilja. Att förlora kontakten med sin egen rumslighet hindrar då
möjligheterna till växt, då rummet mer och mer upplevs som tomt och meningslöst. Detta
tangerar det som av Carlsson 547 beskrivs som det ”nakna” vårdandet: Medan det negativa mötet
som frånvaro enligt Carlsson är sprungen ur en rädsla som vårdaren känner i mötet med
patienten, går motsatsen ut på en närhet som är genomsyrad av gemenskap två människor
emellan. Ur patientens synpunkt är det givetvis önskvärt att sådana ensidiga hållningar inte skulle
förekomma i vården, särskilt om de är öppna för vissa men utestängda för andra. Samvaron med
t sjukdomslidande. Det har
arallellitet med Martinsens 548 vårdarna och medpatienter gör det lättare för patienten att hantera sit
p
beskrivning av ett sidorum i vården där det är tillåtet att (bara) få
vara och som inte ensidigt ger företräde åt uppdelade och ”nyttiga” rum. Slutna och uppdelade
rum vållar åtskillnad och avstånd som blott genererar vårdlidande.
545 Jfr Carlsson 2003, Sjögren 2004.
546 Sjögren 2004.
547 Carlsson 2003.
548 Martinsen 2000, 2002.