DEL I På tröskeln in… - Doria

134
Det onda likväl som det goda finns som en ursprunglig potential hos människan. Det onda väcker
frågan om skuld. 361 Men då skammen rumsterar i det inre framkallar det främlingskap, inte bara i
förhållande till andra utan också i förhållande till sig själv. Vad som emellertid sker är att
människan
riskerar att slunga sig själv allt djupare in i ett utanförskap och eventuellt till slut helt
förlora förbindelsen med andra. Hon går då miste om det skydd och den trygghet som rummet
annars skulle kunna ge. Av det följer att människan kan mista upplevelsen av rummet inom sig.
Skammen och skulden har då dömt ut människan till existentiell intighet och värdelöshet. Av det
onda som människan upplevt och som framkallat inte bara nöd och lidande utan också skuld och
skam, följer inte sällan olika ”tilläggslaster”. Skammen sätter sig i kroppen och bepansrar
människan. Hon bepansrar sig därför att hon känner sig blottad. Det kan innebära att man, som
informanten beskriver det, blir ”ingen”, i varje fall annat än vad man faktiskt är i sig själv. Det
inre uppsöks alltmer av styvsint hopplöshet som blir allt duktigare på att leta rätt på varje tecken
på den upplevda obetydligheten.
Per: Det är svårt att vara sig själv om man har saker som man skäms för. Man
fylls av dåliga tankar, känner sig utanför. Det känns verkligen som att vara
fråntagen sin rätt att finnas till överhuvudtaget. Jag har ofta känt mig som en
avvikelse på något sätt, en anomali som inte borde få finnas. (…) Jag brukar ofta
få höra att jag är en apa, är dum i huvudet och sånt där. Jag känner mig samtidigt,
när jag får den här känslan, att det stämmer in, det de säger om aporna. Jag känner
mig som fyrkantig inuti. Jag känner mig inte som människa då. Man blir en spillra
av något slag.
Ett inre som håller tillbaka är viktigt. Annars har skammen en benägenhet att börja urholka det
inre rummet, vilket på sikt gör människan främmande för sitt eget väsen. Nedan beskriver
informanten hur hon upplevde att det fanns krafter i det inre som höll emot:
Anne: Nej, det fanns ju en gräns för mig. Jag gjorde ju, jag menar det där att jag
satt och drack vin och jag skämdes och kände mig usel och … men det fanns ändå
en gräns … jag menar, det fanns ju gränser. Det fanns ju det.
361 ’Skuld’ och ’skam’ förstås som närliggande begrepp. Jag förstår skillnaden existentiellt sett vara den att
människan kan uppleva skuld för något hon har gjort medan skammen uppstår genom något hon är, det vill säga
upplever sig vara. Av den tolkningen följer att människan kan möta och komma loss från sin skuld genom att
erkänna och förlåta sig själv (försonas). Skammen däremot berör inte bara de egna handlingarna utan hela
människans väsen, vilket riskerar att fördriva henne till ett utanförskap.