DEL I På tröskeln in… - Doria

83
I NE 312 tas skillnaden upp mellan det objektiva och det subjektiva rumsbegreppet. Medan det
objektiva är ett kvantitativt och fysiologiskt observerbart element, formas det subjektiva rummet
utifrån människans förnimmelser, upplevelser och personliga värderingar av sin omgivning.
Även om det mesta i det subjektiva rummet är osynligt och måhända också otillgängligt för ögat
är det ändå upplevt och högst verkligt för subjektet. I människans inre, i det subjektiva, göms det
mest heliga hos henne. Beroende på människans förutsättningar kan det subjektiva inre rummet
växa eller förkrympa. Därmed kännetecknas rummet av såväl rörelse och dynamik som stillhet
och vila. Detta ligger också i linje med vad som i Nordisk Familjebok 313 kan läsas om det heliga
hos människan. Det heliga måste man visa aktning för, annars riskerar det att bli farligt, vilket
pekar på en betydande vikt av det subjektiva rummet.
Vad ger då den etymologiska utredningen vid handen med tanke på ‘rummets’ eventuella
metamorfos? Intressant är att begreppet i första hand inte refererar till ett konkret materiellt
fenomen, även om det förekommer i såväl egentlig som bildlik mening. De fornsvenska
innebörderna ’ställe’, ’sträcka’, ’utrymme’ och ’tidrymd’ kan ges som prov på dylikt. Till
exempel har ‘rummet’ betraktats som utrymme åsyftande att få eller att ge rum. De gamla
germanska betydelserna ’vidd’ och ’rymligt’ i sin tur ger anvisning om rummets mera
”verksamma” attribut. Begreppet verkar emellertid ha genomgått en betydelseförskjutning på det
sättet att de ursprungliga betydelserna ‘egenskap’ (ruma, rymlig) eller ‘något man gör’ (giva och
få rum) har förlorat i betydelse till förmån för att ha blivit ett sakord. Däremot är
språkexperternas uppfattning överraskande oföränderlig vad gäller de vanligaste synonymerna.
Redan i Dalins 314 ordbok finns ‘utrymme’, ’plats’ och ‘rymd’ samt ‘ställe’ och dessa finns
oförändrat kvar genom hela tidsperioden.
Synonymerna ger en första indikation om rummets abstrakta innebörder som ’plats’, ’rymd’ och
’utrymme’ (för något). Relationen mellan ‘rum’ och ’plats’ förefaller särskilt intressant med
tanke på att den varit skönjbar redan i de gamla ortsnamnen. En tänkvärd antydan om begreppets
inneboende egenskaper fås när man observerar att ‘rum’ förekommit, inte bara i gamla släktnamn
utan också som ett led i ortsnamn i betydelsen av avröjd öppen plats eller röjt ställe.
312 Nationalencyklopedin 1995.
313 Nordisk Familjebok 1916.
314 Dalin 1853.