DEL I På tröskeln in… - Doria

199
jämsides både det som det är och det som det inte är. Varken den meningsfulla eller den
meningslösa rumsligheten är för den skull något absolut. Den meningsfulla rumsligheten
inrymmer potentiellt sin negation, och tvärtom. Sålunda finns det inte grund för någon antingen-
eller-polaritet när det gäller rummet i vårdandets värld. Däremot är polerna viktiga eftersom
rummet förmedlar sig och tar form i såväl meningsfull som meningslös mening tack vare
rörelsen mellan dessa. En själslig lidandekamp äger rum mellan en bristande rumslig
samstämmighet och den faktiska samstämmighet som rörelsen gradvis leder till. Emellertid sker
det inte genom ett uteslutande av någon aspekt av rumslighet utan genom ett bejakande av en
enhet mellan dessa. 468
Sammanfattningsvis: Motsägelsefullheten förefaller vara oskiljaktig från rumsgestaltningen. Detta
skenbart dualistiska utgör, till skillnad från kategoriska och konträra motsatser, konstitutiva och
oskiljbara element. Den goda rumsligheten blandar sig med andra ord med den onda. Förslaget är
därför
att det ena inte kan existera utan det andra, utan båda implicerar varandra. Det väsentliga är
dock inte motsatserna som sådana, utan det sättet på vilket de förutsätter varandra. Poängen är att
två motsatta företeelser förstås bilda en djupare enhet än två som är alltigenom lika eller som utgör
bara variation av samma kvalité. Genom att erkänna denna motsägelsefullhet i vårdandets värld
kan den yttre och inre rumsligheten hos människan bringas i endräkt i den själsliga hälsans rörelse
utan att behöva vare sig undertryckas eller omskrivas till något väsensfrämmande. Följaktligen bör
andehemmet inte ses som något skilt och fristående från allmänningen, utan båda förutsätter
varandra för att hälsans rörelse skall kunna införlivas och den yttre och inre rumsligheten förenas i
hälsans rörelse. Rörelsens igånghållande kraft förklaras sålunda av dialektiken i den oupphörliga
och sammantvinnade motsägelsefullhet, som gestaltar människans rumslighet i själsligt lidande
och genom vilken rummet också får sin form och förankring. Därmed synliggörs den rummets
trialektik
som är förenad med den själsliga hälsans rörelse i tidsrummet.
468 Ett exempel från intervjustudien som belyser detta vardande (”Ylva”): ”Det känns som att jag har gjort en
störtdykning och så har jag kommit upp på ytan och plötsligt sett en massa. Så här har jag gjort och så här har jag
levt … och så här har det blivit. Därför och därför och därför har det blivit så här. Det här måste jag ändra på. Jag är
jag nu. Jag berättar, pratar, känner och länkar samman. Jag, whao! Det har jag fått liksom.”