DEL I På tröskeln in… - Doria

160
Per: Den gången så tänkte jag att nu går jag till botten med det här. Då följde jag
min själ och såg vackra djur som friade min själ på något sätt. Jag såg inre bilder
av djur, fina djur, själens djur på något sätt, en hund som liksom hoppade fritt och
glatt. Sen kom det in något väldigt konstigt och djupt tillstånd. Jag var beredd att
ge upp mitt liv för att på något sätt så sjönk jag … i det innersta.
Ett
försök att finna trygghet och tyngdpunkt i sig själv går via någon
form av uppgörelse i det inre.
Utan den är människan anvisad till så att säga andras dom. Genom en försoning frigörs styrka i ens
inre i den egna livsförståelsens och meningens tjänst, medan hon annars bara sitter fast i
yttervärldens bekräftelser. En underkastelse har på det sättet en anstrykning av sorg i sig, inte
omåttlig eller olidlig utan i det närmaste på ett vilsamt och fridfullt sätt.
Ylva: Ja, man försonar sig med tanken, vetskapen om att den [själen] har gått
sönder. Och när man försonat sig med det, då kan man känna att det var inte så
farligt. Men så länge du inte har försonat dig med det, så gör det ont, och du är
hela tiden rädd … vad andra ska tycka.
Det krävs tillit och förtröstan för att man skall våga luta sig mot en annan. Ett delande i vårdande
mening är att vara tillsammans i samma medvärld. I ett icke delande ser patienten och/eller
vårdaren
sig inte som delar av ett gemensamt sammanhang utan av åtskilda verkligheter. En
lidan de människa som saknar delaktighet i sin egen vård är bortom den rumslighet som skulle
kunna vara naturligt helande. En underkastelse kan på så sätt innebära hjälplös
och djup
resignation inför vården. I frånvändhet och avskärmning alstras emellertid på sikt känslomässig
tomhet då själva befintligheten långsamt öser ur och uttömmer människans livskraft. En
kylighet
och brist på känslor utbreder sig i det inre. Rummet fylls av tyst ödslighet och förstelning.
Inte
desto mindre är inget av detta en absolut eller slutgiltig rumsform, utan
orörligheten behöver
bara
mänsklig värme för att lösas upp. Saknas det, kan upplevelsen till slut vara att människan
inte finner något alls hos sig själv som skulle vara värt att älskas.
Maja: Vad jag saknade? Jo, lite innerlighet … en liten vrå av innerlighet och
människokärlek. Med det kommer man långt.
I annat fall riskerar den lidande bli fast i den rädsla och hopplöshet
där hon nu upplever sig
höra hemma. I sitt rådvilla och hjälplösa tillstånd är patienten mera behjälpt av beskydd än
punktinsatser eller åtgärder.