DEL I På tröskeln in… - Doria

155
patie ntens önskan om att få lägga undan och skydda det personliga. Nedan ett exempel på vad det
kan innebära
i relation till känslor av maktlöshet:
Ylva: Där var det mera så att dom for och skulle städa i mina lådor och dom
skulle pyssla om mig, tanterna, bädda om mig med filtar och så där. Men det var
att … man fick liksom inte vara i fred någon gång, inte ha några hemligheter. Det
jag hade i mina lådor var ju bara mitt.
Ett själsligt lidande, när det pågår länge utan större förändring, för många gånger med sig att det
upplevs som något i grunden ofrånkomligt. Vad som sedan följer är att människans förbindelse
med sitt inre långsamt börjar diffuseras. Samtidigt försvagas sakta även förbindelsen utåt då hela
tillvaron börjar te sig som tom och meningslös. Informanterna beskriver det som att de
mer och
mer började uppleva sig som invändigt urholkade. Där de tidigare upplevt sig själva
i en relation
med andra fanns nu en gnagande tomhet.
Ylva: Ja, det var som … där måste man då stänga av sig. Då måste du stänga bort
rädslan. (…) Jag var liksom avstängd. Det var tomt. Jag gick bara omkring och
gjorde det jag skulle på något vänster, förstår du? Som en robot.
Att
det finns rum för ett växande är helt grundläggande eftersom mycket i den själsliga ohälsan,
som citaten visar, egentligen är ett uttryck för avsaknaden av det. Att som vuxen bära en själslig
ensamhet kan visa sig i form av en fastfrusen sorg
som fjättrat en vid tillvaron utan att, som det
känns,
kunna komma loss. Det blir likt ett svart hål som successivt skruvar upp sig självt på
odug lighetens och värdelöshetens skala i en inre ensamhet som är outhärdlig. En icke dugande
självuppfattning
tar överhanden och börja rulla på som en oavbruten film i ens inre.
Per: Jag tycker att jag blir apa-tisk i det här tillståndet. Känner att allt krymper på
något sätt. Blir mera instängd. Man känner sig hemlös. Som ett jagat djur… en
apa eller något sånt där. Då försvinner den vanliga verkligheten också. Det känns
som att trilla ner i ett hål på något sätt som är verkligare än den vanliga
verkligheten.
I motsats till egentligt liv, kan ett oegentligt liv beskrivas som att det inre gradvis går förlorat.
Människan fjärmar sig från sig själv och
blir mer och mer främmande för det som kunde vara
hennes autentiska hemvist. Det leder henne utanför sig själv och till att överge sitt inre rum.
Istället för att förverkliga livet utifrån sitt eget väsen fortlever hon nu genom yttre prestationer.