DEL I På tröskeln in… - Doria

154
Inga: Det är otryggheten… genom att man delar rum med tre stycken, kanske
fyra, och det är olåsta dörrar så tycker inte jag att jag fick någon känsla av att jag
kände mig trygg utan tvärtom. Alltid påpassad och iakttagen … aldrig för dig
själv. Jag vaknade en natt utav att hon [medpatient] skulle lägga sig i min säng.
Det kommer jag ihåg att jag tyckte var väldigt otrevligt, jag blev ganska
uppskärrad. Gick ut för att leta efter personal men hittade ingen.
Bland det viktigaste för patienten är, förutom att få hjälp med att försöka förstå det ofattbara, att
kunna infoga det i sitt liv. Det är förbryllande för patienten att vårdarna inte verkar intresserade
av vad patienten upplevt till exempel i en psykos, trots att de ständigt är närvarande i rummet.
När man nästan upplevt sin ”död”, då allt liv nästan bokstavligen
flytt kroppen, är det tungt att bli
ensam
med alla frågorna. Det ligger nära till hands att känna sig tvungen att överge sina
upplevelser och därigenom en del av sig själv om man inte får hjälp med att förstå
hur dessa kan
höra
ihop
med lidandet. Patienten längtade efter vårdaren att samtala med för att bringa ljus i det
outhärdliga.
Ylva: Jag hade legat inne i fyra månader [föregående vårdtillfälle], då kom min
kontaktperson in och satte sig på sängen och undrade hur det var med rösterna.
Jag sa att nu är dom borta på andra sidan. Dom är inte runtikring mig eller uppe i
taket eller utanför fönstret, utan dom är i det andra huset. ”Vad bra” sa hon ”för
man ska inte höra röster”. Då var det ungefär som att vad, ska man inte?! Då
hade jag ändå legat inne i fyra månader! Så det har jag tänkt på varför det var
ingen som satte sig ner och förklarade för mig på allvar att det här är en sjukdom.
Att det är inga röster på riktigt. Att det är ingen som springer uppe på taket och
ska skjuta dig. Jag anklagade ju läkarna till och med, jag sa det var konstigt vilken
behandling ni har på det här stället … att ni utsätter patienterna för så´n press. För
jag trodde ju att det var något som jag skulle få utstå. Ändå förklarade
dom inte!
F: Så du hade önskat dig att…?
Ylva: Dom kunde ju bara ha frågat att vilken behandling menar du. Då hade jag
fått förklara att det springer folk uppe på taket och ska skjuta mig. Nu fick jag
ingen förklaring före först efter fyra månader, trots att jag inte varit sjuk tidigare.
Nu var det som att det onda fick slåss mot det goda dygnet runt och jag mitt i det
där kaoset och alltihop det här. Jag tror att man skulle ta sig ur det mycket,
mycket fortare om man verkligen fick förklarat. Man är mottaglig för såna
diskussioner. Även i en djup psykos så hade jag varit mottaglig om nån hade satt
sig ner och verkligen tagit sig tid och förklarat.
Om rummet upplevs som skyddande ger det jordmån för att våga närma sig det outhärdliga.
Något så till synes
litet som det lilla bordet i patientrummet med sina lådor utgör ett exempel på