DEL I På tröskeln in… - Doria

139
att tillfälligt träda ur tiden. Patienten försöker lämna denna ficka i tiden som till att börja med har
erbjudit vila i rummet. Informanten berättar om hur han en gång i sin psykos slängde en nyinköpt
klocka i soporna.
F: Hur kom det sig, en ny klocka…?
Joel: Vet inte …, jag ville bara inte!
Vad var det han inte ville? Genom att slänga klockan kan man försöka få tiden att stanna
ett tag.
Upph örandet av tiden i rummet är inte typiskt bara för en psykiatrisk vårdkontext. Oavsett vilken
slags
ohälsa det rör sig om upplevs tiden i lidandet inte sällan som icke existerande. I det följande
belyses hur det kunde vara när informanten var patient i somatisk vård:
Maja: Jag var borta, jag var väldigt mycket borta, i halvdvala och då … den tiden
försvinner ju. Helt och hållet alltså! När man inte är närvarande då försvinner
tiden. När jag se´n vakna upp, ja, då är den borta. Den finns inte som min tid
därför att jag inte var närvarande. Det blir som ett tomrum, en lucka i tiden. Jag
slocknade och så vaknade jag och fortsatte – och tiden däremellan: den var borta!
Då den själsliga hälsan vacklar allvarligt tillräckligt länge medför det ofta att man börjar förlora
intresset för omvärlden. Även om man alltjämt på ett sätt blir varse om händelserna förflyttar de
sig mer och mer i periferin så att man i realiteten inte är med om dem. I det följande illustreras
hur tiden, trots att den på ett sätt kan förefalla konkret och påtaglig, i grunden är utan innebörd
och mening för patienten. Särskilt utmärkande
är det i den psykotiska ohälsan då ointresset för
tiden kan
vara i det närmaste totalt. Hur som helst förlorar tiden något av sin betydelse och det
sker sannolikt därför att blicken vänds mot
de egna inre processerna, då händelserna i
medvärlden förlorar i betydelse. Det är som om man skulle befinna sig i en overklig tidlös zon,
med
andra ord i en ficka i tiden utan relation till rummet.
Ylva: När du är riktigt inne i din bubbla, då är du fullt upptagen med alla röster
och allt du upplever. Liksom att man är förföljd och ska behöva gömma sig i ett
hörn. Man är så inne i den där psykosen så att tiden den … bara upphör. Du flyger
runt, runt.
Vid ett sjukdomslidande kan tiden, förutom att den kan upplevas som upphörd eller tvärtom som
plågsamt utbredd, även framstå som icke-tid, till och med som urholkad och tömd. Det tycks