DEL I På tröskeln in… - Doria

111
Genom sin lokalitet, punkt och position träder platsen nämligen fram som särskilda förhållanden,
som refererar till positionering och belägenhet av varat i relation till den enskilda människans
görande, varande och vardande i relation till tiden. Alltså kan de anas sträcka sig långt tillbaka i
tiden likväl som peka framåt. Att begreppet ’plats’, vilket visats i den etymologiska analysen,
från början haft innebörden möda och besvärlighet 346 förefaller ge stöd för att platsen som
innebörd är laddad med djupgående och meningsbärande rumslig dynamik.
Ovanstående refererar till att människan, beroende på hälsans och lidandets rörelse, antingen
förmår att tillägna sig en egen plats, eller av olika skäl är förhindrad att göra det. I det avseende
är bågen alltid spänd. Det vill säga att vardandet innefattande hälsans dynamik, uppkommer i
rörelsen
mellan dessa existentiella positioner. Människan kommer till och föds andligen på och
genom platsen. Den väntar där på att något skall födas så att det som människan är ämnad att bli
skall förverkligas, så att säga att hennes ämbete skall gå i uppfyllelse. Genom platsen riktas en
fordran till människan om tillägnandet av det mänskliga ämbetet. 347 Men det är en fordran som
framkallar både fruktan och lidande, vilket många gånger kan hindra människan att växa i
riktning mot en moraliskt och etiskt ansvarig medtillvaro.
Genom det rörliga-icke rörliga rummet har rummet visat fram sin dynamik och föränderlighet.
Människor bringar in sitt eget vara till allmänningen som då förändras men som också förändrar i
retur. Kvaliteter som i begreppsanalysen kom fram som
öppning, kapacitet, förmåga och
möjlighet
tolkas ge stöd för denna tanke. Rummet är med andra ord aldrig i grunden statiskt.
Däremot förefaller platsens element uttrycka stillhet och varaktighet. Människan tillägnar sig
platsen och kan därmed bära platsen i sitt inre. På det sättet ser jag det finnas fog för en tolkning
gällande platsen att den kan människan varken komma till eller komma ifrån. Platsens väsen
anknyter mest explicit till ett vardande. Följaktligen kan människan inte befinna sig “på” platsen
utan dess representation finns i hennes inre. Platsen finns med andra ord utan referenser till en
faktisk position, såtillvida förefaller den absolut och riktingivande åt människans rumslighet. I
mellanmänsklig rumslighet är den däremot med all sannolikhet relativ på så sätt att den
återspeglar det enskilda och mest personliga.
346 Även oro eller kiv, samt att klara sig (ur något).
347 Jfr Semantiskt fält över ’plats’ (figur 3, s. 87).