Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

Det störde naturligtvis på det sättet att vi i vår kultur inte är vana vid att så mycket människor kom,
men sedan var det ju en oerhörd tillgång för de tog ju hand om varandra /…/ Det var många släktingar
och familjer som grät ut hos varandra, och då behövdes vi inte mer än att stötta vid sidan av (Sjukhusprästen).
Ett tidigt direktiv från de funktionärer som tog över ledningen av krisarbetet, gällde att
någon från sjukhuskyrkan inte automatiskt skulle deltaga i visning eller avsked utan att
varje anhörig eller grupp skulle tillfrågas om de ville att en representant från kyrkan skulle
vara med eller inte. Detta för att förhindra att någon skulle känna sig kränkt. I väntan på
identifieringen fanns samtidigt kulturella förståelseskillnader mellan personalen och
anhöriga:
Jag tror att många hade förväntat sig att man skulle rada upp de döda ute på gården här och att man
sedan skulle gå och kika och se om man kände igen någon /…/ Vi gör ju inte på det sättet att vi radar upp
döda på gården, det ska ju vara rättsmedicin och polis och så vidare (Chefsläkaren).
En av PS-funktionärerna berättar att flera anhöriggrupper hade svårt att förstå det svenska
samhällets sätt att hantera den uppkomna situationen och svenska lagar som reglerar
verksamheten. Det uppstod ett flertal gånger missförstånd genom de seder och bruk som
finns i andra kulturer. Det ”utbröt panik” ett par gånger i bårhuset runt omkomna personer
berättar han, trots att han – genom att han var språkkunnig – försökte få de anhöriga att förstå
hur det går till i sådana här situationer. Samtidigt måste förstås de anhörigas seder
respekteras. Funktionären menar att det är viktigt att man visar förståelse för andras traditioner
och ritualer liksom att man kommunicerar med rätt språk och på en nivå som stämmer
med familjens behov. Han hade till exempel en sax i fickan då somalier har som tradition
att klippa en hårtuss som minne av den avlidne.
Det var inte bara en etnisk problematik utan även en ungdomskulturell problematik.
Många ungdomar bar inte de kläder som de haft när de gick hemifrån, en del hade inte talat
om att de skulle på festen och en del hade lånat andras ID-kort. Vidare var en del av namnen
svåra att tyda. Allt bidrog till att identifieringarna tog tid. En aktör menar att man brast
i förståelsen av ungdomarnas etniska bakgrund där några av dem dessutom tidigare hade
varit med om traumatiska upplevelser. Andra hade kriminell belastning. Det fanns därför
en klar misstänksamhet från ungdomarnas och de anhörigas sida mot polis och räddningsfolk
i uniform. Och visst gjorde man misstag:
Jag var med på en information till anhöriga, där de var lätt aggressiva, och mötet kanske inte heller sköttes
riktigt bra. Det kanske inte var optimala representanter som informerade, utan ledningspersoner...
På svenskt vis ställde man upp med det bästa man hade, chefer som kanske inte var riktigt lämpliga att
informera den gruppen (Chefsläkaren).
Vid den informationsträff som chefsläkaren avser ställdes frågor om huruvida branden var
anlagd eller inte och krav restes på arresteringar. Den närvarande åklagarens förklaring att
man inte kan häkta någon utan bevis möttes med misstro då en del av de närvarnade anhöriga
inte verkade förstå det svenska rättssamhället. Med tanke på denna bristande insikt
och de rykten som florerade om att branden var ett rasistiskt dåd ansträngde man sig till
det yttersta i kommunikationen med de berörda, menar chefsläkaren.
104