Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

de mot att branden kunde vara anlagd. Senare meddelades från officiellt håll att orsaken
inte var fastställd och att det alltså inte var klarlagt att den var anlagd. Medierna var under
lång tid fylld med olika uppgifter om andra tänkbara orsaker som att en cigarettfimp eller
ett fel på elkablarna eller överhettning av spotlights i taket kunde ha antänt inredningen.
Denna utsträckta period av oklarhet om brandorsaken bidrog både till kvardröjande psykisk
belastning för skadade och anhöriga och till spekulationer och ryktesspridning. Men
samtidigt underströk olika företrädare för rättsinstanserna och andra myndigheter att allt
gjordes för att utreda orsaksförloppet och för att ställa eventuella gärningsmän till svars.
Inte minst viktigt var att de lokala myndigheterna tillsammans med de religiösa samfunden
och invandrarföreningarna snabbt kom igång med krismottagningar som sedan
bedrev ett långsiktigt arbete för att bistå de drabbade. Sammantaget gavs på detta sätt
offentlig belysning åt samhällets ansträngningar och stöd till de närmast berörda, och även
om detta naturligtvis inte kunde minska de drabbades lidande och sorg eller den oro som
oklarheten om brandorsaken skapade, så innebar det ändå att man motverkade misstro om
att de ansvariga inte tog deras problem på allvar.
Framför allt undvek man att framstå som arrogant och okänslig för de drabbades situation.
Speciellt intressant är att de ansvariga uppenbarligen utgick från ett scenario med
konflikter och kristendenser i det mångkulturella samhället. Sannolikt delvis påverkat av
räddningsledarens uttalande om en eventuellt anlagd brand och misstanken att det kunde
handla om ett rasistattentat kom en hotbild med inslag av möjliga etniska upplopp att
framstå som inte helt osannolik. Det kan inte uteslutas att spekulationerna och ryktena
framkallade ett agerande från de ansvarigas sida som var mer kraftfullt och mer tydligt
medkännande än vad som annars hade varit fallet. Detta får i så fall anses vara rationellt
och rimligt i den uppkomna situationen och ett sätt från de ansvarigas sida att motverka
att olyckan utvecklades mot en samhällskris.
I vilken utsträckning förklaras det mer ”excellenta” agerandet (Grunig 1992) av lärande
från tidigare olycks- och krishändelser, t ex Estonia? Det är som tidigare antytts omöjligt
och också tämligen meningslöst att försöka isolera lärandeeffekterna från ett enstaka fall.
Vad som emellertid framstår som tämligen klart är att samhällsstörningar och allvarliga
olyckor under de senaste tjugo åren har resulterat i ökad kunskap och medvetenhet om
behovet av att utveckla kompetensen i krishanteringens olika aspekter, inklusive hanteringen
av informationsarbetet. Ett stort antal studier, både forskningsrapporter och offentliga
utredningar, har genomförts där bland annat informationsproblemen har belysts.
Intresset för litteratur och kurser på kris- och katastrofhanteringens område tycks öka i
snabb takt både internationellt och inom Sverige. Det finns anledning att anta att dessa
trender bidragit till att de ansvariga myndigheterna uppvisade ett mer förutseende och
framgångsrikt agerande och en större krishanteringsförmåga i samband med Göteborgsbranden
1998 än vid Estonias haveri fyra år tidigare.
Vi menar att jämförelsen mellan Estoniakatastrofen och Göteborgsbranden visar att de
ansvariga myndigheterna inte bara dragit lärdom av tidigare erfarenheter på ett sätt som
resulterade i ett mer kompetent hanterande av informationen i samband med större olyckor.
Dessutom tyder resultaten på att själva lärandeförmågan har ökat. Det finns idag en mer
medveten strävan till kompetensutveckling inom katastrof- och krishanteringens område
245