Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

teringens kvalitet, dvs nya uppgifter kan komma fram som inte de relativt översiktliga
innehållsanalyserna uppmärksammat. Handlingsetiken, dvs etiken i den praktiska tillämpningen
(Ekström & Nohrstedt 1996:19) låter sig alltså inte studeras enbart utifrån innehållet.
I Liselotte Englunds studie om journalisternas erfarenheter (se Del IV) har ett urval på
ca femton personer inom olika tidningskategorier – både riks- och lokaltidningar samt
morgon- och kvällspress – och med skiftande befattningar intervjuats. Såväl reportrar som
fotografer samt redaktörer och chefer med olika ansvarsområden (redaktionschef, nyhetschef,
bildchef, osv) ingår i urvalet.
De journalister som intervjuats vittnar om de enorma psykiska och emotionella svårigheter
som de utsattes för i sin yrkesroll. Det är rimligt, som Englund påpekar, att räkna också
vissa journalister till de indirekt drabbade. Medan annan forskning om journalisters
olika sätt att uppfatta yrkesrollen har pekat på att den består av flera och delvis motstridande
förväntningar, kan extrema olyckor, som branden vid Backaplan, innebära att yrkesrollen
ställs så på sin spets att man som journalist frågar sig om man överhuvudtaget ska
skildra det som händer. Flera av de fotografer och reportrar som anlände till brandplatsen
medan räddningsarbetet fortfarande pågick berättar att de kände stor vånda, och tvivel om
det inte hade varit mer moraliskt riktigt att försöka hjälpa polisen, räddningstjänsten och
ambulanspersonalen att ta hand om de skadade och chockade ungdomarna. I några fall
prioriterar de också ned det journalistiska arbetet för att hjälpa ungdomar att komma i kontakt
med sina anhöriga. En fotograf som var bland de första på brandplatsen önskade att
han varit utbildad i hjärt- och lungräddning. En inre och yttre etisk konflikt uppstod också
när fotograferna tar bilder av räddningsarbetet, brandens offer och chockade åskådare. Själva
berättar fotograferna att de ålade sig restriktioner för att inte göra integritetsmässiga
övertramp och för att inte i onödan framkalla de upprörda ungdomarnas vrede. ”Varje bild
man tog så tänkte man nästan ‘förlåt’ ... det var liksom att man svalde för varje bild.” Kameravinklarna
valdes för att inte onödigt exponera den enskildes identitet. På liknande sätt
avstod reportrar i vissa fall från att intervjua räddade ungdomar därför att de var alltför
chockade.
Men trots att flera intervjuade berättar om hur de lät den journalistiska driften efter dramatiska
och känslomässigt starka bilder och intervjuer komma i andra hand, förekom det
att material publicerades som man i efterhand fick ångra. Aftonbladets första utgåva dagen
efter branden innehöll ”omaskade” närbilder på personer som kunde identifieras. Efter
diskussioner inom redaktionen maskerades ansiktena i andra upplagan. Liknande exempel
på att tidspressen hindrade den nödvändiga etiska prövningen förekom också vid
andra tidningar och etermedier. Från det efterföljande händelseförloppet omtalas ytterligare
ett par exempel på misstag, bland annat det okänsliga uppträdandet av pressuppbådet
i Hammarkullens kyrka i samband med statsrådens besök och publiceringen av en
efterlysning som de anhöriga till en omkommen flicka, som vid detta tillfälle ännu inte
hade hittats, ville få införd i tidningen.
Den andra etiska huvudfrågan handlar om vilket ansvar journalister och medier ska avkrävas
vad gäller konsekvenserna av verksamheten. Har journalistiken ett etiskt-moraliskt
ansvar för publiceringens följder? Svaret är inte självklart och det finns ledande företrädare
233