Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

Mot denna bakgrund kan ryktena om att branden var anlagd av rasister på ytterligare
ett sätt kopplas samman med ett ”värsta tänkbara scenario”. Om de ansvariga hade försökt
att tystna ned ryktena i stället för att samtala med bland annat de drabbade skolklasserna
om utredningen av brandorsaken m m hade risken antagligen varit stor för en akut förtroendekris.
Samma sak kan sägas om medierapporteringen. Ifall ryktet om ett rasistdåd helt
hade förtigits skulle misstanken att myndigheter och medier dolde sanningen sannolikt fått
betydande spridning och skapat en ännu mer labil situation. Föräldrar till invandrarungdomarna
har av allt att döma också spelat en viss roll för att motverka ryktesspridningen
– flera intervjuade ungdomarna vittnar som sagt om hur de vuxna uppmanat dem
att inte tro på ryktena och att inte sprida dem vidare.
På organisationsnivå fanns vissa kristendenser, men de fick aldrig den omfattningen att
de framkallade en samhällskris. Samhällsapparaten mobiliserades snabbt och konsekvent,
myndigheterna hade en gemensam samövad krisorganisation och samarbetade smidigt
(med ett par undantag på fältet), beslut togs snabbt, man agerade flexibelt och ordergivningen
till de ansvariga för krishanteringen i stadsdelarna fungerade, även om det fanns
lite olika uppfattningar om hur omfattande mobiliseringen av krisjourerna blev i realiteten.
Kommunikationen präglades av vilja till öppenhet, speciellt gentemot medierna, även om
denna prioritering kritiserades för att informationen till anhöriga och berörda glömdes
bort. Man lyckades alltså framgångsrikt hantera de problem som ovan nämnts som potentiellt
krisframkallande i den akuta situationen, såsom risken för spontan centralisering,
hierarki och sekretess.
De ansvariga myndigheterna ställdes inför stora krav, men för det mesta rörde det sig om
krav som kunde hanteras inom befintliga planer och organisationsstrukturer. På en punkt
kan vi dock konstatera att branden ställde en institution inför både nya uppgifter och krav på
omorganisering. Det gällde Sahlgrenska sjukhuset som inte hade beredskap att hantera de
många anhöriga, vänner, nyfikna m fl som sökte sig till sjukhusområdet. I den mest pressade
fasen dagen efter branden skapade detta stora problem för sjukhusets mottagningsverksamhet
och inte minst den psykosociala verksamheten. Även för polisen uppstod problem i
identifieringsarbetet delvis orsakat av bestämda rutiner givet den känsliga situationen.
Erfarenheter och lärande
Avslutningsvis ska vi försöka besvara frågan i vilken utsträckning olyckshanteringen vid
Göteborgsbranden kan förklaras av att ansvariga myndigheter medvetet dragit lärdomar
av tidigare erfarenheter. Frågan är inte alldeles lätt att besvara eftersom svaret på ett plan
kan tyckas självklart – människor lär sig naturligtvis i någon mening ständigt av sina och
andras erfarenheter – och på ett annat plan är det omöjlig att ge något precist svar, då lärandeeffekterna
av enskilda händelser kan vara svåra att isolera. Men det är samtidigt angeläget
att göra en bedömning för att ge underlag för utvärderingar av hur beredskapen utvecklas
på katastrof- och krishanteringens område.
Det förefaller fruktbart att använda Estoniafallet som jämförelse. Det var den största
olyckan i Sverige i modern tid och den resulterade i en samhällskris som i viss mån fortfarande
pågår i bl a bärgningsfrågan. Man kan fråga sig om det var omfattningen av denna
katastrof som förklarar att den utvecklades till en kris eller om andra faktorer spelade in,
242