Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

dade och svenska anhöriga som sörjde. Detta har kanske i alltför liten utsträckning framgått
i pressen, menar en redaktionschef (GP): ”Jag kommer ihåg åtminstone ett tillfälle då vi
misslyckades med att få en svensk mamma att ställa upp på intervju, trots flera försök”, säger han,
och tror att detta delvis kan handla om kulturellt olika inställning till medieexponering.
Sorgens etik
I debatten efter brandkatastrofen har förekommit synpunkter på att medierna agerat
oetiskt och okänsligt i mötet med chockade och sörjande människor. Men om den etiska
gränsen för kränkning och integritet går vid att över huvud taget tala med dessa människor
blir journalistiken omöjlig menar exempelvis GPs nyhetschef:
Om man förbjuder media att över huvud taget närma sig någon som är sörjande och som kan ha minsta
lilla chocksvit, då kommer Sveriges historia aldrig att kunna skrivas. Då kommer vi bara att skriva
om antalet polisbilar och brandmän. En klinisk rapportering.
En mänsklig dimension av sådana här händelser är viktig, men kan strida med god etik,
menar nyhetschefen. Men det fanns tillfällen i Göteborg då många med facit i hand hade
velat bromsa mediernas, och kanske framför allt fotografernas närvaro. Statsminister
Göran Perssons deltagande vid minnesceremonin i Hammarkullens kyrka efter är ett
sådant exempel:
Det blev sån panik för att lokalen var så liten, och alla tog sån plats – både journalister och vanligt folk
– så människor kände att de inte fick chansen att närma sig Persson på det sätt de ville...för att vi tog
för stor plats av händelsen (Frilansfotograf GT).
Vi tog inte kontakt med nån då, vilket jag såg att andra medier gjorde. Många smågrabbar, i 16–17 årsåldern,
som varit med och som var chockade och som ville prata av sig, gjorde det inför TV-kamerorna. Jag
tycker att sånt är jävligt oetiskt. Man kan inte utnyttja folk som är i chock på det viset. /.../ Jag tror inte
att de här pojkarna visste vad de sa egentligen (Reporter DN).
Flera av de fotografer som haft till uppgift att skildra begravningarna har uttryckt målet att
främst spegla en kollektiv sorg och att i möjligaste mån inte låta kameran möta blickar eller
rikta den mot ansikten. Dessutom kände de flesta av mediernas medarbetare – till skillnad
från på olycksplasten – sig välkomna till begravningarna.
Vi var ju inbjudna, mer eller mindre, fast under vissa restriktioner, att inte gå för nära till exempel. Det
mesta sa sig självt, fast en del var nytt för många utav oss, att vara på en muslimsk begravning
(Fotograf 2 GP).
I flera fall bereddes plats åt fotografer – längst fram – för att skapa bra förutsättningar att
fotografera. ”Det kändes som jag tog deras plats, men ändå skulle jag stå längst fram, och det är
man inte van vid” säger en fotograf. Helt enkelt menar flera fotografer att deras arbete
underlättades av de anhöriga som tog emot dem i samband med begravningen (den
muslimska).”På svenska begravningar är vi sällan välkomna, men i andra sammanhang får vi
hedersplats” (Redaktionschef GT). Flera intervjuade tycker att den svenska kulturen inte i
samma utsträckning som många andra tillåter exponering av sörjande:
176