Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

det ska finnas en ingång. Det ska inte bli ett direktmöte mellan ett regeringskansli och anhöriga, vi är
inte rustade för det (Statssekreterare).
Samtidigt som man vill ”trycka ner” ansvaret i samhället vill man lägga den del av ansvaret
som tillhör de symboliska aktiviteterna till statschefen. Vid Göteborgsbranden antyds
mer eller mindre tydligt irritation över att kungaparet inte valde att åkta hem från sitt statsbesök
utomlands, men regeringsaktörerna var samtidigt försiktiga i sitt agerande gentemot
kungahuset, de ”duckade” för att citera en källa.
En insikt i samband med Estonia-haveriet som de politiska ansvariga tydligt tagit fasta
på gäller hur de uttalar sig och vilka utfästelser man gör i den akuta fasen av en stor olycka
– utifrån de löften som gavs eller som anhöriga upplevde att två statsministrar hade givit:
Jag tror att alla som jobbar i regeringskansliet och i statsförvaltningen har lärt sig är: Först att inte lova
mer än man kan hålla, även om det är väldigt svårt i ett sådant här läge. Det andra som man lärt sig och
måste lära sig /är att/ du måste ha beredskap för att ta emot det medietryck du får (Enhetschef försvarsdepartementet).
Jag var mycket medveten om att man trots en fruktansvärd påfrestning hela tiden måste ha det konstitutionella
systemet levande. Vad finns det för bas för att kunna göra åtaganden från statens sida, från
kommunernas sida? Och jag vågar påstå att det var en stor medvetenhet om att ministrar inte kan göra
åtaganden utan att det finns anslag och regelverk (Försvarsministern).
Denna insikt hindrade dock inte regeringen från att ge utfästelser när de nu stod inför en
ny katastrof, om än mer allmänt hållen: ”Vi kom överens om att säga att staten skulle se till att
de resurser som behövdes skulle stå till myndigheternas förfogande, det bestämde vi oss för på ett
mycket tidigt stadium” (Press-sekreterare).
Estonias förlisning och andra stora olyckor under senare delen av 1990-talet – däribland
tågolyckor i Kälarne, Kävlinge (SPF 142/1997) och Borlänge (SPF 146/1997) – pekar för
flera intervjuade aktörer på riksnivå dessutom på behovet av informationsförberedelser,
lokalt och centralt:
Det är otroligt viktigt i sådana här stora katastrofer att ha massmedieberedskap, det blir större och större
för varje tillfälle, det går så enormt snabbt idag /.../ Man måste tänka igenom hur en svår händelse
ska hanteras i en kommun massmedialt, men även /när det gäller/ information till allmänheten (Enhetschef
fösvarsdepartementet).
Erfarenheter av brandkatastrofen
Brandolyckan 1998 har resulterat i för framtiden användbara erfarenheter enligt de lokala
myndighetsaktörerna. På frågan om de tidigare varit med om en sådan olycka säger en del
spontant att de aldrig varit med om något liknande, och tänker då i termer av omfattning
och intensitet eller som en mycket omskakande upplevelse.
Arbetet i katastrofsamordningsgruppen kom att gälla olyckans efterinsatser på det
mänskliga planet. Brand- och räddningsarbetet på olycksplatsen var i stort sett avslutat när
gruppen startade sitt arbete. På så sätt skiljde sig denna händelse från en teknisk olycka där
man även skulle få hantera återställandet av tekniska system och funktioner. Det innebar
bland annat att den tekniske representanten i gruppen snart kunde entledigas.
66