Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

t ex sådana som har att göra med hur de ansvariga myndigheterna agerade. En annan fråga
är om erfarenheterna från Estoniaolyckan hade betydelse för hanteringen av branden i
Göteborg fyra år senare. Även om några slutgiltiga svar inte kan ges här, menar vi att frågorna
om lärandet ändå är värda att diskutera.
Vi behandlar dessa frågor genom att först uppmärksamma beredskapen och katastrofhanteringen
på den lokala nivån i samband med branden och därefter tar vi upp agerandet
på den centrala nivån
Den lokala beredskapen och katastrofhanteringen
Branden i festlokalen hösten 1998 är en av de största olyckshändelserna i Göteborgsregionen
i modern tid. En annan brand, den ombord på färjan Scandinavian Star ute på Skagerack 1990
var dock större räknat i antal omkomna (158 personer). Sett till de lokala och sociala konsekvenserna
kan man dock påstå att branden vid Backaplan var av större dignitet då lokalsamhället
påverkades både som institution och medborgarkollektiv.
Scandinavian Star är den enskilda händelse som avsatt mest spår i berörda myndigheters
beredskap och katastrofplaner. Men även andra olyckor har gett viktiga erfarenheter
såsom en spårvagnsolycka 1992 och en snöstorm 1995. Färjebranden berörde i första hand
räddningstjänsten, sjukvården och polisen, som involverades i en omfattande operation.
Göteborg som kommun berördes dock inte nämnvärt organisatoriskt (fartyget och de drabbade
fördes till Lysekil). De kommunala enheterna och aktörerna redovisar därför främst
erfarenheter från de två andra nämnda händelserna, men vissa aktörer var även aktiva i
samand med tidigare olyckor, exempelvis en större tågolycka i Lerum 1987 och Tuve-raset
tio år tidigare.
Ingen aktör har uppgett att de haft personlig erfarenhet av Estonia-olyckan, däremot
har många tagit del av lärdomar från kollegor som var involverade i den. För polisen och
sjukvården (främst beredskapsorganisationen) förefaller Estoniahaveriet ha varit viktigt,
inte minst när det gäller hur man möter och kontaktar anhöriga, men även – på sjukvårdssidan
– för olika operativa moment. Det hindrar inte att det uppstod problem i anhörigkontakterna
och därav stark kritik (se ovan), men det fanns såvitt vi kan bedöma större
bredvillighet att ändra rutiner, t ex vid identifiering, än vad som hade varit fallet utan erfarenheterna
från Estonia.
När det gäller den aktuella branden 1998 redovisar de intervjuade aktörerna en rad lärdomar
som varit till hjälp. Det gäller både operativa moment som hanteringen av omkomna
och kommunikativa insatser som kontakterna med medier. Särskilt informationsarbetet
och kontaktformerna gentemot anhöriga nämns som viktiga kunskaper, inklusive medvetenheten
om denna problematik.
I utvärderingen av Estoniahaveriet kunde konstateras att den förhållandevis långsamma
startproceduren för krishanteringen hos läns- och lokalmyndigheterna delvis berodde
på att SOS Alarm i Stockholm inte förmedlade larmet vidare till övriga delar av landet
(Larsson & Nohrstedt 1996). Inte heller vid Göteborgsbranden gavs någon information
utanför distriktet. En larmning till omkringliggande distrikt hade möjligen varit på sin
plats. Visserligen visade det sig senare att så gott som samtliga omkomna och skadade var
hemmahörande i Göteborg, men det visste ingen under de första timmarna efter branden.
243