Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

och fick därför god kontakt med dem trots att många av dem hade en annan än positiv
inställning till myndigheter och polis.
I förhållandet till katastrofsamordningen på Gårda uppstod ett problem på Sahlgrenska
kring publiceringen av namnlistorna:
Naturligtvis var det bra för oss att kunna utväxla information, men man måste vara säker på att om vi
lämnar ut en uppgift som är sekretessbelagd så ska inte nästa myndighet bryta mot det (Informationsansvarig).
Mediekontakter
Vid en stor olycka som branden är medierna en självklar aktör och svenska och internationella
medier samlades tidigt på fredagsmorgonen på sjukhuset. De flesta medierepresentanterna
visade enligt myndighetsaktörerna stor respekt för situationen och få problem
uppstod i relationerna med dem. Massmediekontakterna under fredagen sköttes främst av
sjukhusinformatören. Hon agerade sluss och försökte ta fram giltiga talesmän för sjukhuset,
däribland chefsläkaren, sjukhusprästen och någon av PS-funktionärerna, men medger
att det var svårt att få tag i dessa då de var utspridda över sjukhuset. Mestadels rörde frågorna
från medierna omhändertagandet av anhöriga, typ av skador hos ungdomarna och
hur kroppen påverkas av rökskador.
Antalet journalister och fotografer växte och ganska snart ville de träffa de skadade.
Informatören försökte ordna gruppvisa besök hos patienter som av läkare bedömdes vara
kapabla att kommunicera och även var villiga att ta emot besök. Tre till fem medierepresentanter
i taget fick besöka dessa utvalda ungdomar:
Att ordna dessa /besök/ fungerade bra, man bestämde tid och plats, men ett par malörer inträffade då
journalisterna plötsligt vände sig till andra patienter på salarna och började intervjua dem också (Informationsansvarig).
En del problem och konflikter uppstod när personalen försökte hindra fotografering och
filmning av anhöriga i och utanför aulan. Det var också många gånger svårt för personalen
att avgöra vilka som var medierepresentanter och vilka som inte var det bland alla människor
som rörde sig på sjukhuset.
Under fredagsmorgonen trängde sig journalister och fotografer in i aulan och då blev
man tvungen att tillkalla polis för att spärra av denna. Detta gjordes för att ge de anhöriga
i aulan en fredad zon.
Det kändes väldigt konstigt för oss, vad ska de ha detta till? Människor är ju i chock och det är ojust att
använda sig utav det när de inte kan försvara sig (PS-funktionär 1).
Återkommande informationsmöten anordnades i aulan där ledningen var noga med att
berätta allt man visste. Där hade man tillgång till text-TV. Samtidigt saknades en TV i ledningsrummet
och man upplevde sig där ha sämre kunskap än de anhöriga i aulan.
Flera aktörer beklagar att katastrofsamordningsgruppen på Gårda släppte listor som
lades ut på Internet och som medierna sedan publicerade. Det skapade problem både för
personal och anhöriga innan de fått besked själva. På bårhuset t ex var det svårt att skapa
ett värdigt och sansat identifieringsarbete när det cirkulerade listor och information som
106