Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

jag göra nånting? Men jag insåg att nej, jag kan inte göra nånting utan att få instruktioner, och det var
tydligt att sådana hade räddningspersonalen inte tid att ge (Reporter GP).
Andra försökte dock hjälpa till med vissa insatser. En reporter medverkade i att lotsa skadade
till rätt buss för transport till sjukhuset, och lånade ut sin mobiltelefonen till behövande,
bland annat för samtal till föräldrar.
En av tjejerna försökte sticka iväg...så jag pratade med kompisarna som hämtade henne. Sånt gjorde jag.
Det var nästan inget journalistiskt arbete (Reporter AB).
Det jag försökte syssla med annars var att kolla folk, försöka hjälpa till och sortera lite, vilka som är skadade,
på vilket sätt och försöka skaffa fram lite filtar. /.../ Jag övervägde att köra folk i bilen och att ge dem
mun-mot-mun-metoden. Men så tänkte jag att tar jag in dem i bilen kan jag lika gärna döda dem som
att hjälpa. Det var frisk luft ute, och nästan bättre att en sjukvårdare fick titta på dem. /.../ Man vill ju
hjälpa folk, fast man vet ju inte riktigt vad man ska göra (Fotograf 1 GP).
Trots insikten hos en del om att man inte kunde bidra vid räddningsarbetet kvarstod känslan
av skuld under en längre tid.
Jag hade väldigt, väldigt jobbigt ett par veckor, innan det släppte. Och sedan har det dåliga samvetet gått
över. Men jag ville gärna rädda några liv...och skriva (Reporter GP).
Göteborgs-Postens ene fotograf resonerar att om han haft utbildning i hjärt- och lungräddning
hade han kanske kunnat ingripa ytterligare. Denna önskan delade han med flera av
de intervjuade journalisterna och fotograferna. Efter brandkatastrofen har han genomgått
en sådan kurs.
Möte med egna känslor och reaktioner
En annan fråga vid studiet av medieinsatsen på brandplatsen är i vilket tillstånd journalisterna
och fotograferna själva befann sig under uppdragets genomförande. De första reaktionerna
kommer redan på väg ut från redaktionen inför uppdraget:
Jag hade en väldig adrenalinkick när vi sprang till garaget. Jag kände att hela jag satte igång. Och vi var
så trötta den här kvällen. Jag hade missat matsalen när den stängde, och var himla hungrig och svimfärdig.
Men det var plötsligt som bortblåst. Hela jag var igång. Från tårna upp till hårfästet (Reporter GP).
Väl på plats kom förstås ännu fler reaktioner, både fysiska och mer känslomässiga reaktioner,
som att inte räcka till:
När en pojke dog framför mig, då kände jag mig lätt svimfärdig. Jag kände: Gud! Han är en av många! ...Jag
började ”pumpa blod” med knäna, för jag blev alldeles tom i huvudet och mådde lite illa (Reporter GP).
Jag kände mig fullständigt värdelös. Kanske de första tio minuterna. Då var jag ju i riktig chock,
va...fullständigt onyttig...och inte direkt som en hyena, men jag insåg att som journalist hade jag inget
jobb där just då. Mer än att registrera (Reporter AB).
Det finns i studiens intervjuer få uppgifter om att medieföreträdare inte orkat fullfölja sitt
uppdrag. En reporter tvingades dock avbryta uppdraget:
164