Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

Hittills kan det alltså konstateras att etniciteten inte är starkt uttalad i intervjuerna, utan att
det istället är en ungdomsidentitet som tycks vara förhärskande. Man kan lätt få intrycket
att gruppbildningar och ”vi/dem”-kontraster saknas i intervjuerna, men detta stämmer
inte. Tvärtom kan en gränsdragning skönjas, inte mellan olika etniska grupper, utan mellan
gruppen ”invandrare” och gruppen ”svenskar”. När det gäller just invandrarbegreppet,
så menar Eriksen (1993) att en dominerande samhällsgrupp kan sudda ut de etniska
gränserna så till den grad att människor med många skiftande kulturella bakgrunder
inkluderas i kategorin ”invandrare”. Det finns flera exempel i intervjuerna på att det är just
denna typ av identitet eller gruppkategorisering som aktiveras när man diskuterar branden
och dess följder – samtalet förs ofta i termer av ”svenskar” och ”invandrare”. Nedan
följer ett citat från en iransk pojke, vilket endast utgör ett exempel på denna kategorisering.
Längre fram i texten följer fler exempel, eftersom distinktionen kan vara en nyckelfaktor då
man vill förstå reaktionerna kring branden ur ett kontextuellt perspektiv:
Dom flesta har samma uppfattning som vi om orsaken till branden. I alla fall invandrare. En del svenskar
också. (förf. markering)
Det är inte bara ungdomarna med invandrarbakgrund som verkar avskärma sig som egen
grupp i detta sammanhang, utan en form av distansering – såväl boendemässig som social
– kan även skönjas bland flera av ungdomarna med svensk bakgrund:
Jag har inte pratat med så många härute om branden, för jag bor inte här och dom jag umgås med härute
har inte några direkta sådana kontakter.
Jag visste inte om att det skulle vara en fest. Jag har inte dom kontakterna som håller sådana fester direkt.
Vi (flickan med svensk bakgrund pekar på sin kompis, och utesluter den tredje flickan med invandrarbakgrund)
umgås inte så mycket med folk från skolan.
Ungdomarnas flitiga bruk av begreppet ”invandrare” kanske dels reflekterar det dominerande
samhälleliga förhållningssättet gentemot gruppen, och dels ett frekvent massmedialt
bruk av termen (t ex Brune 1998). Polite formulerar en intressant aspekt av mediernas
roll i ovan nämnda kategoriseringsprocess, då han påpekar att många unga människor
verkligen tror att de måste välja mellan att vara ”invandrare” och att vara ”svensk”:
Då kan de göra två saker, antingen anstränger de sig för att vara så ”svenska” som möjligt /…/ eller så
skär de av förbindelsen med det svenska och finner sin identitet i ett utanförskap./…/ Trots att många
idag talar om Sverige som ett mångkulturellt samhälle saknas nästan helt massmediala bilder av människor
som faktiskt inlemmar flera kulturer i sin identitet. (Polite 1998)
Bruket av invandrarbegreppet kan uppfattas som harmlöst och utan djupare betydelse, att
det enbart speglar ett invant språkbruk. Enligt Integrationsberedningens slutrapport ligger
det dock en fara i om man både av sig själva och andra uppfattas som invandrare:
Ordet invandrare riskerar att bli till ett begrepp som med etniska förtecken tjänar som ett sorteringsinstrument
på bostads- och arbetsmarknaden. Stödet för de sämst ställda tenderar att krympa i takt med
att de blir definierade som ”främmande”. Invandrarskapet riskerar att bli ett permanent tillstånd av
socialt utanförskap. (Integrationsberedningens slutrapport 1999)
125