Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

Folk kom ju från sjukhusen och var alldeles hungriga. Det hjälper ju inte om vi pratar med dem om de inte
får en macka. Och det var väldigt smidigt i vår egen organisation. Det var också intressant att se att när
våra vaktmästare kom med filtarna eller maten eller nåt så nästan tackade de för att de fick komma med det.
Den där känslan av att man kan göra nåt i alla fall i det här hemska (Samordnare krisgrupp).
När strukturer och arbetsformer började stabiliseras kunde dock övergången från ”kaoset”
upplevas som jobbig.
Efter den här helgen och måndagen kanske, så började de ordinarie strukturerna att komma in. Och då
satt ju vi och bestämde rätt igenom hela organisationen på ett icke-ordinarie sätt så att säga. Och då
kommer den typen av strukturproblem in, vem som bestämmer, det börjar knorras och såna saker. Och
när den här euforismen, det finns ju nån slag euforisk stämning där i början att göra en insats och så,
börjar försvinna. Då börjar problemen uppstå (Samordnare krisgrupp).
Informationsarbetet
Vikten av information kan inte nog betonas. Ett antal kommunikationsflöden behövde fungera
parallellt för att alla skulle ha möjlighet att agera på bästa sätt.
Informationen från Gårda
Det kanske viktigaste informationsflödet för krisgruppernas inledande arbete kom från
Göteborgs stads katastrofsamordningscentral i Gårda. I mötet med de människor som
besökte krisjourerna var behovet av information stort. Detta flöde fungerade mycket bra.
Informationen från Gårda kom fortlöpande via telefon, fax och e-post.
Frustrerande var dock att den allt överskuggande frågan ”Vet ni något om mitt barn?” i
många fall inte kunde besvaras förrän på söndagskvällen. Samtidigt betonades fördelen
med att listorna med namn på förolyckade nådde stadsdelsförvaltningarna först sedan de
anhöriga blivit informerade. Beslutet om offentliggörande behövde man då inte fatta själv.
Informationen till de anhöriga
Ett andra kommunikationsflöde var mellan drabbade och deras anhöriga och krisjourerna.
Krisjourernas första kontakter med de anhöriga handlade främst om att fungera som länk
mellan dessa, katastrofledningen och sjukhusen. Många anhöriga vandrade på natten mellan
Göteborgs tre sjukhus och krisjourerna för att få besked. Det var dock helt omöjligt att
via telefon nå fram till sjukhusen. Polisen och räddningstjänsten däremot gick det bättre att
nå och att få information ifrån.
Informationen inom organisationen
En tredje viktig informationsväg var den inom den egna organisationen; både vad gäller
att bemanna krisjourerna men också att hålla kontakt med de delar av personalen som inte
fanns på samma plats som krisgruppen. Den viktigaste lärdomen här är att informationen
måste nå ut till alla så att vissa personer inte känner sig bortglömda eller åsidosatta.
Flera av de intervjuade betonade här vikten av att inte förlita sig på ett enda informationssystem.
Ett dygn efter branden, kollapsade ett telenät som följd av den omfattande
användningen av mobiltelefoner. Mobiltelefonen var, trots detta, en mycket viktig kanal
91