Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

Mina journalistiska insatser tyckter jag var ganska dåliga, men det tycker jag inte man kan begära
annat. /.../ Det retar mig, ska jag säga, att jag blev så dålig..det retar mig nåt fruktansvärt..Jag har tänkt
mycket på det efteråt, jag kan inte ta fram så hemskt mycket klara minnesbilder heller. /.../ Jag hade dessutom
velat vara lite mer journalist....säg att jag hade kommit fem minuter senare, då hade allting varit
en helt annan sak. Hade jag vetat att det var en katastrof så hade jag kunnat jobbat mycket mer som journalist.
/.../Men jag gjorde så gott jag kunde. Jag lämnade rätt mycket till mina kollegor och så, men inte
med så hemskt mycket substans (Reporter AB).
Det fanns ju många, både journalister och fotografer, som stod i hörnen och mådde dåligt, och grät. /.../
Vissa försvann liksom, men det kan ju bero på att jag inte såg dem. Jag var väl en av dem som borde ha
åkt hem direkt egentligen. Om jag hade haft det förnuftet kvar (Reporter AB).
Inte bara medarbetare på plats påverkades av händelsen. Också redaktionerna, inklusive
arbetsledarna, påverkades starkt känslomässigt av brandkatastrofen. En redaktionschef
menar att han i detta fall inte som normalt kunde tränga undan sina känslor under arbetet.
”Där skiljde sig brandkatastrofen från andra liknande händelser”:
Det var över ett dygn jag jobbade, sen flög jag till mitt sommarställe, och då man bara sätter sig ner så
kommer ju alla känslor fullt ut, och man fattar vad som har hänt, vilket man inte riktigt fattar när man
är mitt uppe i arbetet. Och då blir man ju oerhört tagen, och tårarna kommer (Redaktionschef AB).
Avskärmning är här, liksom i andra stress- och krissituationer, ett vanligt reaktionssätt. För
flera har en förutsättning för att orka med varit att overkliggöra händelsen:
Det går inte att sätta sig ner och grina. vilket väl borde ha varit den naturliga reaktionen, utan man –
eller jag i alla fall – avskärmar sig på nåt sätt... Det går inte att känna för mycket (Reporter DN).
Förutom känslomässiga reaktioner besvärades flera medierepresentanter också av brandröken.
En reporter bestämmer sig för att stå kvar på samma fläck en bit bort från eldhavet.
Men det handlar kanske inte bara om ett eget hänsynstagande utan också om ren självbevarelsedrift.
Reportern funderar i efterhand om den positionen också handlade om att skona
sig själv: ”Röken var väldigt besvärande. Det var jobbigt att gå för nära, jag hostade som
en galning när jag kom tillbaka till redaktionen” (Reporter GP).
Möte med de drabbade
Under pågående brand sker en rad möten med de drabbade ungdomarna på Backaplan,
främst i stillsamt tröstande eller varsamt frågande former. Journalisterna blir i flera fall en hjälpande
vuxen och en tröstande famn utan att alltid avslöja sitt yrke och uppdrag på platsen.
Jag höll om henne och tog henne runt axlarna och tittade på henne och sa ’om du tar några djupa andetag
nu så kommer du säkert ihåg ditt telefonnummer. Annars kan vi ringa nummerupplysningen’. /.../ Så småningom
fick hon ringt till sin mamma, och så tittade hon upp på mig och sa ’Är han död?’ (Reporter GP).
Det jobbigaste var att fotografera de här människorna som satt och grät...utan att peka ut dem i tidningen
/../ man får ju jobba diskret och smyga omkring och ta lite bilder när folk vänder sig om (Fotograf DN).
Det jag visste var att om folk skriker så är det väldigt bra, för då lever de, då andas de. Men de som inte
skriker... (Fotograf 1 GP).
165