Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

Vi insåg kanske inte direkt att detta var ett historiskt beslut – att komma ut på en utgivningsfri dag. /.../
Detta i kombination med att man tyckte det var så oändligt mycket som skulle till för att komma ut...
Hitta alla dessa nyckelpositioner, få det tekniska att fungera. /.../ Det funkade lysande. Mycket, mycket
bättre än jag någonsin kunnat förvänta mig (Nyhetschef GP).
Det framgår av flera intervjuer att omfattningen och särprägeln hos denna katastrof fick de
flesta medarbetare att koncentrera sig maximalt. Det är en förklaring till snabb rapportering
och att extrautgåvor och bilagor trots allt kom till stånd. Att arbetsledningens sätt att
fungera är viktigt för de medarbetare som arbetar under katastrofens akuta fas är tydligt.
För det flesta medier tycks det ha varit självklart att snabbt skicka så många medarbetare
som möjligt till brandplatsen. Göteborgs-Posten, som inte hade ordinarie utgivning
dagen efter branden, avvaktade dock mellan klockan tre och sex på natten innan beslutet
fattades att tidningen skulle utkomma med en extra upplaga. Ett beslut som nyhetschefen
idag tycker var rätt:
Vad vi vann genom mitt beslut tycker jag var att undvika en slags psykos där vi skickat tio reportrar och
fem fotografer till brandplatsen, bara för att skildra samma sak igen och framåt middagstid har varit helt
uttröttade. Nu fick vi alltså in ett gäng där klockan åtta på morgonen som var pigga och fräscha, och sen
jobbade ju många av dem i 12–15 timmar. Och gjorde det med uppföljningsvinklar, vilket var det givna
i det läget. Så jag tycker det var korrekt (Nyhetschef GP).
För 10–15 år sedan hade dock samma beslut varit fel, tror han, med hänvisning till att journalistiken
då mer utgick ifrån att ”detta har hänt – pang – och så skriver du så mycket som möjligt
om allt det här hemska”, medan journalistik av idag enligt hans mening fungerar lite mer
planerat och reflekterande. Ingen medarbetare har senare framfört kritik för beslutet om
avvaktan, ”men jag kan tänka mig att det finns de som tyckt att jag gjorde fel”.
I den mån några instruktioner hann delges enskilda medarbetare så tycks det ofta ha
handlat om uppmaning till varsamhet. Flera säger sig ha fått order som ”ligg lågt, var oerhört
försiktig, gå inte för nära”. På DN skickade arbetsledningen med hälsningen:
’Vi kommer inte att tvinga er att göra några intervjuer, om ni inte känner att ni vill. Var oerhört måna
om människors integritet’. Det kändes skönt att ha i ryggen (Reporter DN).
Det var snarare så att jag fick ta hand om dom frågor som kom från mina medarbetare – frågor som väcktes
i samband med att de kom ut till olycksplatsen...och till Hammarkullens kyrka. Först då blev frågorna
akuta och ställdes om och om hela tiden (Lokal arbetsledare DN).
Dagens Nyheter kom inte ut på fredagen – Alla Helgons dag – utan arbetade i stället med nättidningen.
DN inrättade snabbt en lokal arbetsledare i Göteborg. Denne var på plats på fredagen
– den dag som följde efter brandnatten. Beslutet togs vid frukost på fredag morgon av
en ledningsperson som befann sig på konferens. Han stationerades på lokalredaktionen i
Göteborg, men bestämde sig också för att besöka brandplatsen för att öka sin förståelse för
händelsen. Lösningen med en lokal arbetsledare lovordas av en av tidningens reportrar:
Han var vår samordnare och kontakt med tidningen i Stockholm. Det funkade väldigt bra, ordning och
reda och bra sammanhållning på vilka jobb vi gjorde. Det var oerhört värdefullt att ha honom där
(Reporter DN).
168