Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

Att mediernas rapportering om sorgereaktionerna skapar känslor av gemenskap bland
drabbade anhöriga, är en genomgående uppfattning bland de intervjuade ungdomarna.
Ett begrepp som kan passa i detta sammanhang är human interest, vilket beskriver ett behov
av deltagande och medkänsla som den här typen av journalistik tillfredsställer. Beträffande
Estonia fick den ”human interest”-inriktade kvällspressen relativt gott betyg av
allmänheten i jämförelse med samma tidningsgenre i andra studier. Detta skulle kunna
förklaras med att man tillfredsställde behovet av deltagande och medkänsla bättre än
andra medier (Hillve och Weibull 1996; Nowak m fl 1996).
Tidigare studier har visat att också utbildning är en viktig faktor att ta hänsyn till, när det
gäller människors bedömning av vad som är etiskt riktig journalistik. Här har man
kommit fram till att det är de högutbildade som i allmänhet är mest kritiska till närgången
rapportering, fokusering på anhöriga etc (Hillve och Weibull 1996). De intervjuade ungdomarna
kan naturligtvis inte räknas till den högutbildade kategorin, vilket alltså kan vara
ytterligare en förklaring till de positiva omdömena om massmediernas rapportering
omkring sorgen. Toleransen kan säkert också till del förklaras med att dessa ungdomar inte
själva figurerade i medierna, vare sig i text eller bild.
Ytterligare ett intressant resultat är att det kan uppfattas som ett hedrande omnämnande
att i ett sådant här sammanhang få figurera i massmedierna. Den förhärskande uppfattningen
gör ju snarast gällande det motsatta – att det är fråga om intrång i den personliga
sfären:
Nyheterna har beskrivit sorgen och reaktionerna bra /.../. Det är viktigt att sånt kommer fram i
nyhetsprogrammen. Men dom borde ha visat bilder på alla 63 som dog. Dom är värda det.
Möjligtvis kan denna inställning härledas till att Göteborgsbranden i första hand berörde
invandrarkategorin, en grupp som i normala fall mycket sällan figurerar på nyhetsplats
förutom när det gäller flyktingfrågor eller kriminalitet (t ex Catomeris 1998). Det är troligt
att det i denna grupp finns ett uppdämt behov dels av att synliggöras i det svenska samhället
i en ny roll, och dels av att exponera den rasism som man uppfattar som tämligen
uttalad (jfr SOU 1999:68).
Sammanfattning
Studien behandlar åsikter om och tolkningar av informationen från såväl myndigheter
som massmedier uttryckta av 34 intervjuade ungdomar i april 1999. Den diskuterar och
analyserar också dessa ungdomars uppfattningar om själva branden, dess orsaker och
verksamheterna kring den. I syfte att skapa förståelse för situationen under och efter branden
utifrån dess sociala sammanhang, relateras empirin till teorier kring identitetsskapande
och rasism. Ur denna relation har flera resultat av tentativ karaktär genererats. I situationen
som uppstått kring branden är inte den etniska tillhörigheten starkt uttalad bland
ungdomarna; de kulturella skillnaderna dem emellan bedöms i sammanhanget inte som
särskilt viktiga. Det tycks istället som om en skiljelinje går mellan gruppen ”invandrare”
och gruppen ”svenskar”, och det verkar vara svenskarna som grupp, som ungdomarna
konstaterar (och fruktar) får bära ”hundhuvudet” om det visar sig att branden anlagts av
rasister. En underliggande rädsla för ”krig mellan svenskar och invandrare” går dessutom
151