Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

Det finns också reportrar som menar att uppdragens karaktär inte påverkades tiden efter
branden. Främst tycks detta gälla journalister och fotografer som kom till Göteborg när
katastrofens akuta fas var över.
Lärandeprocesser
Ett visst kollegialt lärande sker förmodligen alltid efter stora mediehändelser. Det visar
erfarenheter från tidigare olyckor och katastrofer. En intressant fråga blir då vilket lärande
som journalisterna kunde basera sitt handlande på i samband med branden i Göteborg?
Och kan erfarenheterna från branden säga något om hur den enskilde journalisten kommer
att reagera nästa gång – i en liknande situation?
Hur man ska agera när man kommer till en katastrof, det kan man aldrig bestämma. Jag har ingen aning
om hur jag kommer att agera nästa gång. /.../ Jag har hört flera exempel på erfarna journalister som har
skickats ut och så har de inte kommit tillbaka utan man har hittat dem hemma. De pallade inte, utan
bara åkte hem (Reporter GP).
Svårigheten att förbereda sig inför upplevelserna på en olycksplats hänger nära samman
med oförutsägbarheten. Varje situation är unik och den största delen av arbetet på platsen
måste ske utifrån improviserade förhållanden, menar en fotograf:
Det går inte att förbereda sig /.../ för jag menar, vem vet vad som händer nästa gång...ett flygplan störtar...kanske
i ett bostadsområde. Det kan du inte förbereda dig på (Fotograf 2 GP).
Samme fotograf anser samtidigt att det går att tillägna sig en allmän beredskap, nämligen
när det gäller kännedom om informationskanaler och organisatoriska frågor:
Det du kan förbereda dig på är ju myndighetskontakten, naturligtvis. Och där lär sig ju båda parterna
av misstagen. Att vara snabbt framme med kritisk granskning är också oerhört viktigt. Att där inte bli
handlingsförlamad (Fotograf 2 GP).
Frågan om avvägningen mellan ”granskning” och ”information” i bevakningen av olyckor
och katastrofer diskuteras ofta i anslutning till journalistikens roll. En vanlig slutsats är
att medierna i första hand har en informationsfunktion i det akuta skedet. Ämnet aktualiserades
här i samband med räddningsledarens utsaga om brandens orsak (se Del I:1).
Nyheten kablades snabbt ut i flera medier, i vissa fall med antydan om rasistdåd. Senare
ställde medieföreträdare frågan om uttalandet i högre grad borde ha granskats och ifrågasatts.
Men förutsättningarna för granskning är svåra – ibland obefintliga – med tanke på
den turbulens och tidspress som råder. Händelsen och erfarenheten från branden har bland
annat lett Göteborgs-Posten till slutsatsen att nästa gång en stor olycka inträffar bör en
reporter genast avsättas för att parallellt med nyhetsbevakningen bedriva undersökande
journalistik om händelsen och dess orsaker.
Ett område där man inom medierna säger sig ha kunskapsluckor men där viljan till
lärande också tycks stor efter branden rör andra kulturer och religioner. Det var i anslutning
till dessa kulturella aspekter som de största misstagen begicks, enligt flera intervjupersoner,
möjligen vid sidan av de tillkortakommanden som rörde bemötandet av människor
i chock. Men med större kunskap om religiösa olikheter hade till exempel bevakning-
183