Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

familjer i denna katastrof enbart tittade på sina ursprungsländers TV och inte fick någon
information via svenska medier. ”Det här måste vi fundera över, det var den stora blottan under
branden (Länstyrelseaktör).
Erfarenheter och lärande
En central fråga i denna studie är vilka kommunikationsmässiga erfarenheter de berörda
myndigheterna har av katastrof- och krisarbete och vad man lärt av stora olyckshändelser.
Det organisatoriska lärandet har blivit en viktig aspekt av tänkande och praktik kring organisationsutveckling
(se inledningsavsnittet). Denna fråga innehåller två delar. Den första
frågan gäller vilket lärande man burit med sig av tidigare händelser. Den andra gäller vad
man lärt av den här branden. En tilläggsfråga är vilka reflexioner som redan gjorda utvärderingar
och utredningar kring branden medfört.
Tidigare erfarenheter på det lokala planet
Låt oss börja med aktörerna i de lokala och regionala myndigheterna. Under det senaste
decenniet har flera större olyckor inträffat i Göteborgsområdet – tågolyckan i Lerum 1987,
branden ombord på färjan Scandinavian Star 1990 och en spårvagnsolycka i centrala Göteborg
med ett flertal döda 1992. Flera intervjuade anger också andra händelser, däribland en
häftig snöstorm som lamslog bygden 1995, ett bombhot i city julen 1996 samt en tidigare
bussolycka i Norge med omkomna svenska ungdomar.
Inledningsvis påpekar flera intervjuade att en fungerande och övad katastrofplan är en
förutsättning som en grundstruktur. Men varje samhällsstörning är unik och kräver improvisation
och egna hanteringsvariationer – och ger specifika lärdomar. Bland erfarenheter
som skär igenom fallen nämns lärdomen att tydligt dela upp arbetet och delegera ansvar,
att snabbt etablera stöttning och backup till dem som återfinns i det operativa arbetet och
att fort larma internt i respektive organisation. Kommunikativt betonas snabbhet, tydlighet,
korrekthet och symbolhandlingar från ansvariga – erfarenheter som väl stämmer med
krisforskningen (se inledningskapitlet).
Branden ombord på den norska passagerarfärjan Scandinavian Star utanför Lysekil är den
olycka som först kommer i åtanke hos de flesta intervjuade. Det var i flera avseenden ”samma
typ av olycka, vi kände igen oss” (Beredskapschef sjukvården). Likheten bestod bland annat
i brand i slutet rum, ett massivt medieuppbåd och många omkomna att ta hand om. ”Massmediesituationen
i världen är annorlunda än förr, de är rörliga som bara den” (Räddningschef).
I fråga om hanteringen av de omkomna finns lärdomar som avsatt förändringar i brandolyckan:
”Det jag bar med mig från Scandinavian Star var hur vi skulle hantera de döda och hur vi
ska transportera bort dem” (Polisbefäl), inte i frysbilar som då utan mer värdigt och individuellt
i ambulanser.
En annan lärdom som samma polisbefäl tar upp gäller hur man ska sköta personalfrågorna,
speciellt debriefingen, ”att alla ska kunna komma tillbaka efteråt”. Inom SOS Alarm
blev man mycket medveten om att organisationens roll vidgas utöver den egentliga rollen
vid så här stora olyckor: ”Vi får en väldigt stor informativ roll, vi blir en spindel i ett stort nät som
egentligen inte är vårt” (SOS-aktör).
En orsak till denna vidgning av rollen från att vara en larminstans till en informationscentral
är sannolikt att människor i olyckslägen inte har någon annan instans att vända sig
63