Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

just genom sin rörlighet. Datorer däremot upplevdes som alltför fast förankrade för att
kunna fungera bra i det mest kaotiska läget.
Jag använde mig lite av Internet när jag kom hem. Det var inte så att man slutade jobba bara för att man
var hemma, utan man fortsatte att ringa runt och samordna en del och försöka få tag på resurspersoner
och följa upp folk som jobbade ute. Och då är ju mobilerna ett sätt. Jag vet inte hur det hade gått annars.
Jag hade inte fått tag på folk då. Men detta att alla varit tillgängliga, att man kan säga att ”okej, jag går
hem nu, jag vet att jag inte jobbar den helgen men jag behåller mobilen på”. Då vet jag att den personen
är anträffbar om vi behöver komma i kontakt med den. Internet vet jag inte, i och för sig, jag följde det
hemma lite grand, alltså Göteborgs kommuns hemsida, och det här med listorna. Men jag hann ju aldrig
fram till min dator när jag var på jobbet (Enhetschef).
Angereds gymnasium använde sig under helgen efter branden av informella informationsvägar.
Man upplevde att informationen om vilka elever som deltagit i festen i Makedonska
föreningens lokaler var så viktig för skolan att man inte kunde vänta på de officiella
informationskanaler som skulle leverera information.
Jag utsåg en person här som fick ägna sig åt att informera sig på sjukhusen om de skadade. Vilka är
skadade? Var finns de skadade? Har de kommit hem? Och så vidare. Och han gick via kontakter på
sjukhuset. Så redan på söndagen kunde vi läsa upp tolv namn som han meddelade från sjukhusen,
från de listor som fanns. Så lärarna visste mer än några andra egentligen i Göteborg om var eleverna
var. Och det var en väldig styrka för dem när de mötte eleverna på måndagen för då kunde de berätta
för dem att ”Jag är ledsen att den och den har dött” men även att ”De skadade ligger på sjukhus si
och så” (Rektor).
Aspekter av etnicitet
Branden som splittrade – och enade
I vissa fall fanns misstämningar mellan de drabbade och samhället. Detta gäller främst
stadsdelarna i nordöstra Göteborg. Dessa upplevdes dock som en redan existerande misstro.
I andra stadsdelar vänder man sig dock mot pratet om branden som en ”invandrarfråga”
och förtroendekris.
Jag har bott här i Backa väldigt länge och mina barn har bott här. Så jag känner ju väldigt många utav
ungdomarna. Jag hade gått på bio så jag skulle hem rätt så sent. Då fanns det ju grupper utav ungdomar
vid Backa kulturhus som stod utanför och då var det ett par killar som kände igen mig som kom fram
och pratade. Och de sade ’Du, har du hört vad de säger i TV, vad är detta för dumheter. Detta är ingen
invandrarfråga utan det – titta här’ säger de. Där stod ju världens blandning av svarta och vita och allt
däremellan då. Och alltså, de var irriterade. Jag kan ju inte förmedla det. Du kan ju tänka dig ungdomar.
De är strax under tjugo (år) de här grabbarna. Och det var, hela hopen kom och ställde sig runt om
mig och det fanns inga skillnader (Stadsdelschef).
Händelsen hade även en viss enande funktion. Under de första dagarna arbetade alla för
samma sak och med ett gemensam mål i sikte.
Och det var säkert femhundra (personer) så det var packat i kyrkan och i princip i kyrksalen också då.
Och där hade vi möjlighet att lämna informationen. Allt ifrån ’Nu har vi fått de här så kallade listorna’.
92