Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

för journalistkåren som med hänvisning till uppgiften som kritisk granskare inte anser att
man har något sådant ansvar (se t ex Fichtelius 1997). I andra sammanhang framkommer
att journalister anser att man ofrånkomligen också måste överväga effekterna av publiceringen
i sitt arbete (t ex Ekström & Nohrstedt 1996).
I samband med medierapporteringen från Göteborgsbranden blev frågan aktuell på
framför allt två sätt – för det första hur orsakerna till branden skulle framställas och, för det
andra, om och i så fall hur katastrofens etniska dimension skulle uppmärksammas. I båda
dessa avseenden handlade det om huruvida journalister och medier skulle beakta eventuella
konsekvenser för de etniska relationerna – lokalt och nationellt – av publiceringen.
Resultaten av journalistintervjuerna visar otvetydigt att redaktionerna i bägge dessa
avseenden övervägde vilka konsekvenserna kunde bli av publiceringen. Samtliga tidningsredaktioner
som vidtalats uppger att de var försiktiga med att återge räddningsledarens
uttalande om att branden kunde ha varit anlagd. På GT berättar man exempelvis
att man avstod från att lyfta fram uttalandet på löpsedel och förstasida. Aftonbladets
redaktionschef beskriver hur man till en början hade bestämt sig för att inte gå ut med
spekulationer och rykten om en anlagd brand. Men en intervju med räddningsledaren i TV,
där uttalandet återgavs, fick tidningen att ändra uppfattning: ”Självklart ska vi skriva vad
räddningsledaren säger”. Den andra slutsatsen man kan dra är alltså att samtliga redaktioner
ansåg att man hade en skyldighet att återge räddningsledarens uttalande, att man inte kunde
censurera denna information. I Informationsutredningens rapport konstateras att påståendet
att branden var anlagd blev stort uppslaget i medierna. På löpsedlar och i rubriker är
detta mer vanligt än påståenden att orsaken inte är fastställd eller att branden inte var
anlagd (SOU 1999:68, s. 61). En tredje slutsats är att den etiska bedömningen i ett sådant här
fall i praktiken kommer att göras av de snabbaste medierna, dvs TT/FLT och etermedierna
radio och TV. Räddningsledaren offentliggjorde sin misstanke om mordbrand redan vid
den första presskonferensen på Gårda kl. 03.30 och TT återger detta i ett telegram en kvart
senare, dvs 03.45: ”Enligt vad räddningsledaren /.../ uppger finns det tecken som tyder på att branden
var anlagd.”(SOU 1999:68, s. 63). Uttalandet återkommer i senare telegram och i Ekots
första intervju med räddningsledaren kl. 04.00. Det upprepas i sin helhet eller delvis under
eko-sändningarna hela morgonen. Med andra ord – de journalister som har minst tid till
eftertanke är de som fattar de avgörande etiska besluten. Det är inte överraskande att man
i detta läge av praktiska skäl hyllar principen att man inte kan ta hänsyn till konsekvenserna
utan lägger detta ansvar på räddningsledaren. Därmed inte sagt att vi menar att
redaktionerna skulle ha gjort en annan bedömning – det ankommer heller inte på oss att
göra denna typ av bedömning, det är något som bör vara journalistprofessionens ansvar –
utan vi vill endast uppmärksamma på att de praktiska villkoren påverkar etikens tillämpning,
vilket förhoppningsvis kan bidra till en mer realistisk diskussion om journalistisk etik
än den som vanligtvis förekommer.
När det gäller brandens mångkulturella karaktär tyder intervjuerna på en viss osäkerhet
om hur detta skulle hanteras publicistiskt och etiskt. De flesta menar att det viktiga inte var
festbesökarnas etniska identitet utan deras ålder – att det handlade om barn och ungdomar.
På Göteborgs-Posten (GP) fanns en viss försiktighet både med att betona de drabbades
etniska identitet och att använda kollektiva beteckningar. Men samtidigt menar man att det
234