Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

verksamheten sattes igång först och krisledningen därefter. I praktiskt taget alla stadsdelar
deltog kyrkan i krisledningsarbetet, i vissa områden även sjukvårdspersonal.
Flertalet krisjourer/krismottagningar etablerades mellan klockan 04.00 och 05.00 (de
två första klockan 03.45 i Bergsjön och Lundby), medan fem stadsdelar kom igång först
frampå morgonen. Av dessa startade två sent, Tynnered 07.00 och Frölunda 09.00. Totalt
inrättade stadsdelsförvaltningarna 31 krisjourer, enligt deras egna uppgifter. De flesta
stadsdelar inrättade en (1) krisjour – och i vissa stadsdelar sammanslogs krislednings- och
krisjoursverksamheten – medan Biskopsgården och Lundby öppnade fyra respektive sju
jourer. Tre stadsdelar beslöt att inte öppna någon krisjoursverksamhet: Askim, Linnéstaden
och Styrsö. Ingen av dem visade sig vara berörda i betydelsen att det bodde omkomna
ungdomar där. Därutöver öppnades krismottagningar med varierande besättning och
kompetens i bl a kyrkor, skolor, fritidsgårdar och fritidshem, sammanlagt 109 stycken
(enligt katastrofsamordningen).
Man kan notera att bilden av startprocessen för krisjourerna skiljer sig mellan Gårda och
det lokala planet, där de centrala aktörerna uppfattar att processen går snabbare än vad
som senare anges lokalt liksom bilden av att samtliga stadsdelar sätter igång krishantering.
En genomgående uppfattning bland de intervjuade myndighetsaktörerna är att den
decentraliserade strukturen i form av stadsdelar innebar en stor fördel i den uppkomna
katastrofsituationen jämfört med en traditionell kommunal organisation:
Hade den här stan varit centralt organiserad hade det aldrig funkat. Utan SDN /stadsdelsnämnder/ och
utan datorer hade det gått överstyr /.../ Det var en väldigt speciell katastrof, med språkproblem, många
dödsfall, ungdomar som är spridda över nästan hela stan /.../ Annars skulle man kunna tänka sig att
man kraftsamlar på ett begränsad geografiskt område, men det går inte när de drabbade är utspridda
(Informationsdirektör).
En tillgång som inte nog kan understrykas /.../ Där finns innovationens mästare, de är tillgängliga och
effektiva. Hur skulle vi ha tacklat det? Det hade varit att ringa nån rektor, som skulle ringa nån annan,
och ringa den ene efter den andre. Här var det bara smack och så var de igång. De har ju jättelokal kunskap,
nästan på individnivå. Helt överlägset (Stadsdirektör).
Det operativa krisarbetet i stadsdelarna fungerade i stort till full belåtenhet, sett med både
katastrofsamordnarnas och de lokala aktörernas ögon. Insatserna i fem av stadsdelarna
behandlas mer ingående i ett senare avsnitt.
Trots att krisjourerna lokaliserades ute i de olika stadsdelarna möttes krisarbetare av uppgifter
från drabbade personer om att de inte fått hjälp. Den svenska organisationskulturen
satsar i ett läge av denna typ på stödverksamhet i sina egna institutioner, medan vissa drabbade
grupper förväntade sig att stödpersoner skulle komma till dem på de platser där de
fanns med sitt kollektiva sörjande. Samma reaktion gällde den information som spreds
(skriftligt och via hemsidan) – att ingen person tog kontakt med de drabbade där de fanns:
Egentligen var det ganska självklart, men det gjorde vi inte. Vi i vårt samhälle är så vana att kommunicera
skriftliga och nu via IT, men i grunden handlar det om att människor träffas och pratar med
varandra (Invandrarhandläggare)
Tanken att krisinsatserna i större utsträckning borde förläggas närmare drabbade människor
utgår också från den uppfattning som flera aktörer uttrycker, att många drabbade
62