Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

SAMMANFATTNING
OCH SLUTSATSER
Stig Arne Nohrstedt och Larsåke Larsson
Branden i festlokalen i Göteborg kom som ytterligare en i raden av större olyckor i vårt land
under de senaste tjugo åren. Olyckor som inte endast drabbat de omkomna och skadade och
deras anhöriga, utan även rubbat föreställningen om en säker tillvaro i välfärdssamhället.
Mordet på statsminister Palme 1986, det radiologiska nedfallet från Tjernobyl samma år,
branden på färjan Scandinavian Star 1990, flyghaveriet i Gottröra 1991, Estonias förlisning
1994, polismorden i Malexander 1999 och Göteborgsbranden är exempel på händelser som
skapat osäkerhet om graden av trygghet i det moderna samhället. Upplevelsen att den till
synes säkra vardagen plötsligt kan vändas upp och ner ger många en känsla av otrygghet
(Dahlgren & Höijer 1997). I forskning och samhällsdebatt diskuteras om vi inte, just på
grund av de speciella risker och den sårbarhet som kännetecknar det högt utvecklade samhället,
borde kalla detta för ”risksamhället” (Beck 1998). Denna beteckning är dock omstridd
– det finns knappast några belägg för att människor idag känner sig mer utsatta för risker än
tidigare (Jarlbro 1998) - men det förefaller finnas en utbredd uppfattning om att gapet blir
större mellan en trygghet som tagits för given i välfärdssamhället och den känsla av otrygghet
och osäkerhet som plötsliga olyckor och samhällsstörningar framkallar.
De komplexa tekniska systemen i dagens samhälle har vid ett antal tillfällen visat sig
vara mindre säkra än vad som förespeglats, med reaktorhaverierna i Harrisburg (1979) och
Tjernobyl som två kända exempel. Även en rad olyckor inom transportsektorn med
Estoniahaveriet som det tydligaste fallet visar på tekniksystemens sårbarhet. I och med
branden i Göteborg kom emellertid samhällets sårbarhet i blixtbelysning. Denna svåra
olycka aktualiserade de speciella krav som det mångkulturella samhället ställer på räddningstjänst,
polis, sjukvård och andra myndigheter, inte minst beträffande informationsoch
kommunikationsinsatserna. Ungdomar från 19 nationaliteter fanns bland de omkomna
och för de ansvariga innebar detta en icke förutsedd komplikation som påverkade praktiskt
taget alla delar av informationshanteringen. Grundläggande förutsättningar för fungerande
kommunikation kunde inte tas för givna – språkkunskaper, tillgång till informationskanaler,
kulturell kompetens etc. En annan komplikation var att den mångkulturella
situationen också kunde befaras innebära brist på tilltro till de ansvariga organens information
samt risk för etniska motsättningar.
Även för journalister och medier var brandens mångkulturella karaktär en komplicerande
faktor, i och med att spekulationer och rykten – både om brandens orsaker och hur
myndigheterna hanterade den – florerade och ställde bland annat krav på etiska bedömningar
från mediernas sida. Hur denna situation hanterades ur informations- och kommunikationssynpunkt
är en övergripande fråga som denna undersökning vill medverka
225