Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

Man ska vara precis där – på gränsen – det är då det är som bäst. Men då måste det också samtidigt finnas
den kompetensen på redaktionen, att kunna göra de bedömningarna. Men man kan aldrig lämna ifrån sig
det personliga ansvaret, utan man måste kunna stå för det man lämnar ifrån sig (Fotograf 2 GP).
Självklart tar man en och annan bild som kan verka stötande, men då hoppas man ju att den ansvarige
utgivaren för natten – nattchefen och bildchefen – tar det beslutet – vilka bilder som ska användas /.../
Ibland gör de det inte, och ibland gör de det (Frilansfotograf AB).
Fotografen påminner om den starka tidspressen. Hans bilder är bara några i mängden som
levereras till redaktionen och ledningen ska snabbt fatta riktiga etiska beslut. Han menar
att den textinformation som följer till bilden (fotografens upplysning till redaktören) är oerhört
viktig för möjligheterna till rätt bedömning, och ger ett exempel på beslutsproblem
”klockan är tre på natten”:
En fotograf vid någon av kvällstidningarna skickar upp en bild med bildtexten; ”Här sitter pappan på
knä bredvid sin skadade dotter”, och så publicerar de den texten, och sedan visar det sig dagen efter att
den här flickan var död. /.../ En sån här bild kan ju lätt gå igenom genom att det är fel bildtext till.
När det gäller etiska bedömningar finns det också anledning att uppmärksamma i vilken
grad man intervjuar direkt drabbade (och ofta chockade) ungdomar. DN valde delvis en
specifik strategi:
I flera fall gjorde vi så att vi lät reportrar vara med på platser, och i stället för att intervjua människor så
fick dom skriva sina personliga berättelser om upplevelser av stämningen /.../ Vi använde det medvetet
i stället för att låta chockade människor skrika ut sin smärta eller vrede (Lokal arbetsledare DN).
Naturligtvis gjorde även DNs medarbetare intervjuer på brandplatsen med överlevande
och ögonvittnen. Men man var extra försiktiga när det gällde ungdomarnas medgivande
till intervju. Ett exempel gällde den överlevande discjockeyn:
Vi ville gärna ha en intervju med honom men att vi liksom inte bara kunde rusa på /.../ på ett tidigt stadium
hade han varit oerhört kaxig och oerhört outspoken, så vi funderade på i det läget att inte intervjua
honom alls, men samtidigt hade han så intressanta uppgifter och så levande beskrivning av det som hade
skett. Så vi valde då i stället vägen att gå till hans mamma, och be henne vara med under intervjun (Lokal
arbetsledare DN).
Förmedling av spekulationer om brandens orsaker
En annan etisk fråga rör hur medierna skulle förhålla sig till obekräftade uppgifter om
brandorsaken. Särskilt ryktet att branden var anlagd av rasister var känsligt, med tanke på
vilka reaktioner det kunde framkalla bland olika etniska grupper med invandrarbakgrund
(se del III och VI). Skulle man rapportera dem med risk att bidra till ryktesspridningen eller
skulle man förtiga dem? Alla tidningar säger sig ha försökt nedtona det tidiga uttalandet
från räddningsledaren om att branden kunde ha varit anlagd. GTs redaktionschef framhåller
en avsedd nedtoning av uttalandet:
Ja, vi sa att vi skulle vara väldigt försiktiga med information som tydde på att branden var anlagd. /.../
Vi valde att inte göra löpsedel eller förstasida på det. Vi hade ju med det på nåt sätt, men där kändes det
som att där visste de inte riktigt vad de talade om. Och konsekvenserna av ett sådant påstående var
svåröverblickbara, så vi ville inte bara gå ut med det rakt upp och ner.
172