Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

lister därinne och titta på våra ansikten” (Press-sekreterare). På utvägen fick dock Sveriges
Radios lokala nyhetskanal Radio Göteborg, som sände direkt, en kort intervju med statsministern.
Kontakterna mellan regeringsnivån och medierna koncentrerades till presskonferenserna
vid Gårda, men även vid besöket vid Hammarkullens kyrka kom parterna att mötas
och då mycket intensivt (se nedan). Under kvällen svarade försvarsministern för regeringens
framträdanden i olika nyhetsprogram, bl a i TV-Aktuellts 21-sändning som utlokaliserats
till Göteborg (Hammarkullens skola).
Mediekontakterna på regeringsnivå var dock relativt begränsade, ”trycket var inte särskilt
stort” (Press-sekreterare). De koncentrerades till den tidiga fredagsmorgonen i Stockholm
samt till vissa besöksplatser i Göteborg. Dessutom var mediebevakningen intensiv vid den
minnesstund som hölls i riksdagen en drygt vecka senare.
Närradio och Öppna Kanalen
En särskild form av medier var de som producerades av och för olika etniska grupper. Ett
20-tal närradiogrupper sände program på ett flertal språk av olika omfång och kvalitet,
med början på fredagskvällen men främst i helgen och senare. Trots många gånger tämligen
amatörmässig form hade de uppenbarligen stort genomslag i de etniska grupperna.
Många ringde och ställde frågor. ”Det viktiga var att de gjordes av personer som var i högsta grad
berörda” (Invandrarhandläggare). I Göteborg finns en lokal tv-kanal, Öppna Kanalen, som
sände på sju språk, men först efter några veckor. ”Kunskapen centralt inom kommunen /om
kanalen/ var väldigt begränsad”, säger en insatt källa, men när sändningar väl kom igång fick
produktionsgrupperna kommunalt stöd.
Relationsproblem
Den generellt sett goda relationen och kontakten mellan politik- och myndighetssfären å
ena sidan och mediesfären å den andra uppvisar ändock vissa avvikelser. Den första gällde
Sveriges Televisions (TV2) rapportering från brandplatsen och närmare bestämt intervjuer
med ungdomar som uttalade sig starkt kritiskt om räddningsarbetet. De ansåg att
brandmän och polis inte bemödade sig tillräckligt mycket och att man hindrade ungdomar
från att ta sig in i lokalen och försöka rädda kamrater på egen hand. Även TV4 hade, om än
i mindre grad, liknande inslag (För översikt av nyhetsrapporteringen, se SOU 1999:68). Det
går inte att ta miste på myndighetsrepresentanternas besvikelse eller snarare upprördhet
över dessa inslag:
Vissa ungdomar får ett oerhört stort inflytande i rapporteringen /om/ att vi hindrat folk från att rädda
sina kompisar. Polisen ska granskas kritiskt, det ska vi tåla, och jag kan köpa att man kör en sån här kommentar
från ungdomarna, men när man på gång på gång kablade ut det så undrar jag vad redaktionerna
sysslar med. Vi kan inte släppa in folk i en byggnad där det brinner, där värmen blir så hög att järnbalkarna
vrider sig. Det är räddningstjänsten som släcker bränder /.../ Då gör man /redaktionerna/ fel,
då är man inte objektiv (Polisbefäl).
Ungdomar i chockat tillstånd fick spy ut sin galla att polis och räddningstjänst inte gjorde vad de borde
göra. Och det publicerade man till och med i Sveriges Television /.../ Man har ju en skyldighet, i alla
fall i statliga medier, att ha en annan attityd. Det gjorde att vårt briefing-arbete för dem som varit ute
53