Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

Erfarenheterna från tidigare olyckor, t ex Estonias haveri, har diskuterats inom journalistkåren
och medierna och det finns anledning att anta att detta har resulterat i ökat medvetande
om olycks- och katastrofjournalistikens särskilda ansvar för mediebevakningens
konsekvenserna. På motsvarande sätt kan man tolka intervjusvaren från de journalister
som hade den svåra uppgiften att rapportera om Göteborgsbranden 1998.
De huvudtendenser som framträder i analysen av intervjustudien med journalister,
fotografer och redaktionsledare kan sammanfattas i följande punkter:
• Att bevittna och skildra en pågående olycka av denna omfattning ställde stora krav på
journalister och fotografer – konflikten mellan professionella krav och emotionella reaktioner
går som en röd tråd genom de intervjuades berättelser. Viljan att hjälpa uttrycks
av många.
• Mot bakgrund av ovanstående är de journalister och fotografer som bevakade olyckans
akuta skede att betrakta som indirekt drabbade av händelsen.
• Flera fotografer och journalister upplevde en hotfull stämning på olycksplatsen, med
ungdomars aggressivitet och vrede över mediernas närvaro. Detta framstår idag för de
flesta inblandade som naturliga reaktioner på en traumatisk händelse.
• På alla redaktioner har löpande etiska resonemang förts, ofta med huvudbudskapet
gå inte för nära”. I katastrofens mest akuta fas var denna bedömning svårare att göra på
grund av tidspress och egna känslomässiga reaktioner i kombination med det ofattbara
som hänt.
• De drabbade ungdomarnas nationalitet föreföll ovidkommande för de flesta reportrar i
katastrofens tidigaste skede. Deras ursprung noterades, men framhölls inte i skildringen
av händelsen. De flesta tidningar gjorde samma bedömning: de drabbade var ”våra
barn”.
• Händelsens mångkulturella karaktär framstod tydligast genom fotografier samt genom
de spekulationer kring rasistdåd som förmedlades av flera medier. Vid skildringen av
de omkomnas begravningar blev det multietniska tydligt, och här har alla redaktioner
upplevt bristande kompetens kring olika nationaliteters och religioners betydelse.
• Många normala stress- och krisreaktioner beskrivs av de intervjuade journalisterna och
fotograferna: ångest, nedstämdhet, sömnstörningar, påträngande minnesbilder, självrannsakan,
självförebråelser och skuldkänslor. Dessa efterreaktioner i katastrofens
kölvatten är påfallande lika de som drabbar hjälparna, d v s räddnings-, sjukvårdspersonal
och polis. Mediemedarbetarnas behov av professionellt genomförda avlastningssamtal
bör också beaktas utifrån perspektivet att dessa individer tillhör de indirekt
drabbade.
188