Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

100
Ett par centrala begrepp i denna studie behöver definieras. ”PKL” är en förkortning av
psykosocial katastrofledning. PKL-gruppen är den ledningsgrupp som samordnar sjukhusets
psykosociala verksamhet vid olyckor och katastrofer. Denna verksamhet genomförs
praktiskt – främst genom samtalsstöd till drabbade och anhöriga – av bland andra
kuratorer, psykologer, läkare, sjuksköterskor och personal från sjukhuskyrkan. Beteckningen
”PS-funktionär” står i framställningen nedan för psykosocial funktionär.
Denna studie baseras på intervjuer med åtta personer som deltog i Sahlgrenska sjukhusets
krisarbete i samband med branden. Av dessa är fem psykosociala funktionärer (två
psykologer, en psykiatriker, en sjuksköterska och en socionom), medan de övriga är chefsläkare,
informationsansvarig (biträdande informationsdirektören, här även benämnd
informatör) och sjukhuspräst. Dessa bildade på eget initiativ en informell ledningsgrupp.
Akutfasen vid sjukhuset
Strax efter midnatt den 30 oktober 1998 larmades Sahlgrenskas telefonväxel från akutinta-
get om att en större insats var förestående för sjukhuset. Detta meddelande spreds snabbt
inom sjukhuset. Den enda information som fanns att tillgå i detta skede på sjukhuset var
att det pågått en brand någonstans och att ett antal människor hade skadats, men man kände
inte till omfattningen på olyckan. Enligt chefsläkaren var larmet från SOS Alarm inte
särskilt utförligt. Den personal som inkallades och anlände först fick till stor del själva bilda
sig en uppfattning om situationen. Sjukhusprästen och informatören var några av de
första på plats:
Jag gick till sjukhuskyrkan först och då höll de på att rigga upp vår katastrofverksamhet, så då gick jag
bort till akutmottagningen och där var det fullständig kaos. Fullt med skadade som kommit in, mängder
med ungdomar inne på akuten (Sjukhuspräst).
Jag försökte att bilda mig en uppfattning om vad som hade hänt vilket var svårt eftersom människor
sprang fram och tillbaka. Jag försökte hitta några nyckelpersoner (Informationsansvarig).
De aktörer som först kom till sjukhuset saknade tydliga nyckelpersoner och beslutsfattare,
men handlade utifrån situationens behov och tog de beslut och initiativ som de ansåg
behövdes. Sjukhusprästen, som varit med vid tidigare större olyckor, tog inledningsvis en
samordningsroll. Tillsammans med sjukvårdens beredskapschef som nu också infunnit sig
på sjukhuset, åkte han till katastrofsamordningen på Gårda huvudbrandstation för att få
en överblick. På återresan tog de med sig några fältassistenter som just då befann sig där
men som de ansåg göra bättre nytta på sjukhuset. Informatören hade samtidigt kontakt
med sin chef som installerat sig på Gårda och fick upplysningar därifrån, främst hur många
skadade som förts till sjukhuset och hur skadade de var.
Inom Sahlgrenska sjukhuset utlöstes inget katastroflarm – som innebär att hela sjukhuset
aktiveras – då det inte ansågs motiverat av medicinska skäl (däremot utlöstes katastroflarm
på Kungälvs sjukhus och under en kort stund även på Mölndals och Östra sjukhusen).
En av PS-funktionärerna (PS-funktionär 1) som tillhörde de som först inkallades,
begärde s k inlarm efter att ha blivit informerad om att det gällde en större brandolycka på
ett dansställe. Därvid ringde man in mer personal: ytterligare en psykosocial funktionär, en
krispsykolog, en kriskurator och två sjuksköterskor med psykiatrisk erfarenhet samt mentalskötare.