Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

ott som en form av kriminalitet med koppling till andra typer av motiv, t ex gatubrott och
allmänt ”bråk”. På detta sätt menar Löwander att nyhetsmedierna legitimerat uppfattningen
om att rasistiska grupper i själva verket består av allmänt kriminellt belastade personer:
Det förhållandet att det samtidigt begicks ett stort antal fasansfulla attentat mot enskilda invandrarfamiljer
och mot flyktingförläggningar runt om i landet av tidigare icke straffade män, och att dessa attentat
dessutom hade tilltagit de senaste åren, var något som nyheterna fäste marginellt intresse vid.
(Löwander, 1998)
Lindquist uttrycker sig i ännu starkare ordalag då han menar att journalistiken generellt
sett har tonat ner brottens ideologiska undertoner så till den grad att hoten underskattats
av myndigheterna. Därför har åtgärderna fördröjts eller förhindrats. Hoten från rasismen
har helt enkelt undervärderats, då medierna förnekat eller förringat förövarnas främlingsfientliga
motiv (Lindquist 1998).
Misstron och lojalitetsdilemmat
Den negativa inställningen till informationsmötena var dock inte på något sätt genomgående
bland de intervjuade ungdomarna. Istället präglas uppfattningarna om mötena av ett
slags lojalitetsdilemma, eftersom nära kamrater själva deltagit i festen och tecknat en delvis
annorlunda bild av händelseförloppet:
Brandkåren kom till vår klass och berättade om hur det gick till och vad dom gjorde. Men dom som varit
där tyckte inte att det stämde ihop med vad dom själva sett. Hur många ambulanser som varit där t ex
Så dom tycker att poliserna ljuger.
Här följer en iransk flicka och därefter en eritreansk, vilka tagit ställning i lojalitetsdilemmat
och tagit parti för sina kamrater, som var med på festen:
Man tror att dom [myndigheterna] ljuger när dom säger att dom gjorde allt dom kunde, eftersom man
fick höra från en kompis som var med i branden att hon kröp därutanför – hon kunde inte gå eftersom
andra hade klivit på henne. Hon bad om hjälp men dom bara stod där och ville inte hjälpa till. Dom bara
sa att ”nej du får vänta” och sedan stod dom bara där och tittade /.../ dom var saktfärdiga. Jag tror ju
inte att hon går och ljuger, man ljuger inte om sådant – vad tjänar hon på det /.../ jag menar att det är
konstigt när en person som varit på festen säger något annat än vad polisen säger.
Brandmännen sa att dom gjort sitt bästa och att dom var 50 stycken. Då tycker man att dom borde ha
kunnat rädda fler. Om dom nu verkligen var så många.
Informationsutredningen konstaterar att en del av de kritiska synpunkter på räddningsinsatserna
som förts fram, sannolikt grundar sig på feltolkningar av situationen. Man menar
att det på den kaotiska brandplatsen fanns många situationer där feltolkningar och missförstånd
mellan ungdomar och räddningspersonal kunde uppstå (SOU 1999:68). Här
måste man naturligtvis också ställa sig frågan hur man skall agera för att i framtiden undvika
eller åtminstone minimera antalet ”feltolkningar”. Det är mycket som talar för att
detta kan diskuteras som en integrationsfråga. Ett förtroende för och en tillit till de
svenska myndigheterna, exempelvis polisen, måste redan existera bland medborgarna då,
i det här fallet, branden inträffar. Det blir troligtvis mycket svårt att upprätta förtroendet i
137