Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

Det finns en skillnad som man inte ska underskatta – att synen på sorg och död skiljer sig i olika kulturer.
Vi fick ju också telefonsamtal från många anhöriga som ville vara med i tidningen och berätta om
sin sorg /.../ Man tycker till och med att det är fint att medier skildrar det, man blir sedd som en del av
det svenska samhället (Redaktionschef AB).
Ett resultat av vad tidningarna själva beskriver som brister i sin kulturella kompetens blev
i flera fall att man valde att skildra en begravning – den muslimska – som symbol för alla
de begravningar som följde tiden efter branden. Ett beslut som bland andra Göteborgs-
Postens redaktionsledning ångrar:
Det var fel beslut. Men då tyckte vi att det var så speciellt. Den första begravningen, med många förväntningar
och önskningar från de anhöriga. Vi trodde att den skulle kunna fungera som en symbol för
alla. /.../ Men det var fel (Redaktionschef GP).
Det var en väldigt konstig bedömning... att bara skildra den muslimska begravningen. /.../ vilket resulterade
i att vi inte var på den riktigt stora begravningen i Göteborg, där det kanske var mer mångkulturellt,
det vill säga den iranska (Fotograf GP).
På sjukhusen rådde ytterligare andra förutsättningar. En fotograf förvånas över den öppenhet
som just han mötte på ett av sjukhusen:
Det var mycket lättare än vanligt att komma in på sjuksalarna. Bara att gå till informationsdisken, säga
ett namn, och så blev man inskickad. Annars måste man ju alltid ha tillstånd för att fotografera på sjukhus
– en väldig procedur – men här var det bara öppna dörrar (Frilansfotograf GT).
Det icke berättade
Vissa ord kan inte sägas, vissa bilder kan inte tas. Etik har sina tillämpningar på flera nivåer
längs produktionskedjan. Att på en olycksplats – mitt i kaoset – bedöma vad som inte bör
dokumenteras kräver en starkt utvecklad etik och moral, och en psykologisk förmåga som
medger omdömesgilla bedömningar. Traditionellt betraktas etik i journalistiken utifrån
vad som publiceras, vilket är underlaget för bedömningar av pressens opinionsnämnd och
pressombudsmannen. Meningarna går isär i frågan om bara de bilder som publiceras eller
om samtliga bilder som tas på olycksplatsen bör ligga till grund för en etisk bedömning.
Om man nu tycker att bilderna därifrån (brandplatsen) var hemska, så är det i stort sett ingenting mot
det man valde bort, eftersom man inte klarade av att ta bilder av det. Man kan inte vara en sån gam
(Fotograf 1 GP).
Ja, det var många bilder som jag inte tog, som hade blivit oerhört dramatiska. Det var ju en sorg utan
dess like, med barn som skrek och omfamnade varandra, som jag inte fotograferade, men som hade blivit
”bra” bilder. Men det avstod jag faktiskt ifrån. /.../ Men det krävs styrka och erfarenhet för att våga
avstå (Fotograf DN).
På Hammarkullens gymnasium hålls några dagar efter branden ett möte med skolans personal
och alla elever. En DN-reporter åker till skolgården och talar länge med en lärare. En
tänkt intervju. Reportern ber att få vara med på mötet. ”Visst”, säger läraren, som sedan går
in och talar med sina kollegor om saken. Deras svar blir ”Vi vill inte ha några journalister
med”. Läraren återvänder ut och backar:
177