Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

Myndigheternas hantering av branden och dess följder
Planering
Den kommunala katastrofplaneringen har ändrat form under senare delen av 1990-talet,
efter omläggning av det statliga regelsystemet 1995 (se SOU 1995:19). Ansvaret har flyttats
över till kommunerna med stort utrymme för lokal flexibilitet – en utveckling från planer
för kriget till planer inriktade på att hantera fredstida samhällsstörningar, från glesa storskaliga
övningar till tätare och mer begränsade övningar samt från omfattade regelsystem
till mer instrumentella instruktioner. Planeringen har därmed blivit mer realistisk och förståelsen
och intresset för denna typ av uppgift har ökat inom förvaltningarna.
För Göteborgs del påbörjades denna omläggning efter en svår spårvagnsolycka 1992.
Omstruktureringen hade försökskaraktär. Den medförde att berörda myndigheter byggde
upp en samordnad ledning för hanteringen av större olyckor och katastrofer, den s k katastrofsamordningsgruppen,
som i normalfallet grupperas i regionens huvudbrandstation
(Gårda). Systemet prövades i vissa delar några gånger före 1998, främst vid ett svårt
snöoväder 1995, men fastställdes först 1999 efter att slutligen ha prövats vid evakueringen
av färjan Ragnhild som började brinna ute på Skagerack.
Den gemensamma katastrofledningen har enligt vår mening stora fördelar jämfört med
att olika myndigheter opererar med egna krisstaber. Inte minst underlättas hanteringen av
kommunikationen, såväl mellan olika myndigheter som gentemot allmänhet och medier.
Det decentraliserade arbetet
En annan viktig organisatorisk faktor är den decentraliserade kommunala organisationen
i Göteborg med stadsdelsnämnder. Den var klart fördelaktig för kommunens hantering av
olyckan och dess följder jämfört med en traditionell centraliserad kommunstruktur.
Ledande myndighetsaktörer menar att systemet var helt avgörande för att stödarbetet i
stadsdelarna kunde genomföras på ett tillfredsställande sätt (se Del II:1-2). Det geografiskt
utlagda ansvaret innebar anpassning till lokala förhållanden utifrån nära kunskap om de
människor som fanns i varje stadsdel. Att decentralisering underlättar kris- och katastrofarbete
kan därmed tillföras den diskussion som förts om för- och nackdelarna med kommun-
och stadsdelssystem ända sedan de första infördes för snart 20 år sedan.
Behovet av att frångå traditionella organisationsmodeller för att klara kriser betonas
också i aktuell forskning: ”The solution is not /.../obsolete models: centralization, uniformity,
hierarchy, compartmentalization, or secrecy” (Lagadec 1993:342). Detta budskap står
samtidigt i kontrast till iakttagelser att centralisering av ansvaret ofta tillgrips i samband
med allvarliga olyckor och störningar.
Den decentraliserade strukturen hade flera noterbara följder. Som framgår av Stina
Bengtssons studie om krishanteringen i stadsdelarna (Del II:2) följde man på denna nivå
inte helt de uppgjorda planerna och ordergivningen från Gårda. Således valde tre stadsdelar
att inte inrätta någon krisjour alls på grund av att man insåg att stadsdelen inte var drabbad.
Därmed uppstod olika lägesbilder mellan ledningen på Gårda och stadsdelarna, dels
om tidsschemat – hur snabbt krisjourerna kom igång lokalt – och dels om mobiliseringsgraden.
Ledningen utgick från att alla stadsdelar inrättat mottagningar, men så var alltså
inte fallet. Detta är dock inte unikt för branden i Göteborg utan liknande mönster har
227