Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

Att man inom den offentliga förvaltningen nått en bättre insikt om riskerna med denna
typ av händelser och behovet att förbereda sig för dem – och därmed erhållit en bättre
beredskapskultur under 1990-talet – framkommer genomgående vid intervjuer med myndighetsaktörerna.
”Det har ändrat sig enormt”, säger en aktör och får ge röst åt dem alla:
Det vill jag säga väldigt bestämt. De klassiska scenarierna har ju gällt krig, men sannolikheten för fredstida
störningar tenderar på något sätt att öka som en realistisk företeelse. Då för tiden satt vi och flinade
/över planerna/ (Stadsdirektör).
Min inställning /.../ har varit att man ska ta det /katastrofplanering/ så seriöst som möjligt. Slarvar man
med det så skapar man allvarliga problem när det händer (Kommunalråd).
Samma inställning gäller på regeringsnivån där Estoniahaveriet åter igen framstår som
utgångspunkt och jämförelseobjekt:
Ja, absolut, definitivt – dessvärre höll jag på att säga. /Exempelvis/ relationen mellan det offentliga Sverige
och anhöriga-drabbade-sörjande är betydligt mer uppmärksammad idag än tidigare /.../ Det finns
alldeles uppenbart en betydligt högre mental beredskap (Statssekreterare).
Jag är inte klar på vad de som efterfrågar en stående beredskapsorganisation egentligen vill ha. Vid en
katastrof av den här digniteten tror jag att det är det normala joursystemet /hos myndigheterna/ som
måste fungera /.../ Säkerhetsrutiner och joursystemen i regeringskansliet har förbättrats på senare år
(Statssekreterare).
Men här finns olika linjer, där det inom regeringskansliet enligt uppgift pågår en process
för att skapa en krisorganisation, bl a som ett resultat av Estonia-analysgruppens arbete.
Men detta arbete ”har gått alldeles för trögt” (Pressekretarare):
/Det är/ otillfredsställande att det så här många år efter Estonia inte har gått att upprätta en krisorganisation
som är centralt entydig. /.../ Man har inte rett ut ansvarsfördelningen i den här typen av rent
civila katastrofer där inte försvaret har roll.
När frågan om beredskap diskuteras kan man notera att det finns en tendens hos vissa att
hävda att den egna organisationen har god insikt, medan de ifrågasätter om andra organisationer
också har det. ”Jag är inte säker på att det finns på kommunal och regional nivå på samma
sätt /som hos oss/” (Tjänsteman statsrådsberedningen). Likaså menar en källa inom räddningstjänsten
i Göteborg att där finns beredskapstänkandet inväxt i hela deras verksamhet,
medan personen betvivlar att så är fallet i andra kommunala enheter.
Även om det fanns en aktuell och funktionell katastrofplan reflekterar intervjuade aktörer
om det egentligen var planen som resulterade i den förhållandevis goda hanteringen av
brandolyckan. Informationsdirektören menar vid ett samtal närmare två år efter händelsen
att planen var viktig i organisatorisk betydelse – att ledningssystem etc var föranstaltade
– men knappast arbetsmässigt: ”Det fungerade för att vi känner varann och många av oss
jobbar ihop varje dag och vet vad var och en kan och vad de har för kontakter”.
Flera intervjuade reflekterar slutligen över svårigheterna att kunna ha en operativ
beredskap som täcker alla former av olycks- och katastrofhändelser, samtidigt som denna
typ av händelse och dess följder knappast gick att föreställa sig innan den inträffade. ”Det
finns ingen beredskap för en sån här historia” (Polisinformatör).
69