Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

efter det mottot idag hade vi inte kunnat göra den tidning som vi nu producerade (Bildchef GP).
Lyhördhet från ledningens sida, inför min egen kompetens och mitt omdöme vad gäller bilder jag tagit.
/.../ Mitt ord vägde väldigt tungt i diskussionerna på desken (Fotograf 2 GP).
När arbetet ska granskas före publicering uppstår etiska bedömningar av typen ’ska vi ta
den bilden eller den?’ Men ofta har fotografen själv redan sållat agnarna från vetet och bilder
som skulle kunna betraktas som oetiska hamnar aldrig på redaktörens bord. ”Det var
bara en enda bild där jag sa att ’no way, den tar vi inte.’” (Bildchef GP).
I studiens intervjuer framstår det som att bildmaterialet ger upphov till fler etiska diskussioner
är den skrivna texten. På Aftonbladet var frågan om bilder högst upp på dagordningen
när arbetet med branden inleddes:
Ja, det som vi direkt började diskutera det var ju frågan om bilder, för bilder är så oerhört utlämnande i
såna här sammanhang. Bildjournalistiken är oftast viktigare än hur man ska skildra hela händelsen i
text (Redaktionschef AB).
I denna tidning förekom i relativt stor utsträckning ”maskning” - maskering av ansikten på
personer vars identitet man i möjligast mån försöker dölja. Även tidsfaktorn påverkade här
utfallet:
Om jag ska vara ärlig så maskerade vi inte i första upplagan./.../ inget ansikte maskerades, vilket vi diskuterade
rätt mycket, och insåg att där hade vi gjort fel /.../ Vi borde ha maskerat dem, vilket vi gjorde
till andra upplagan direkt. /.../ Men till den första upplagan diskuterade vi det aldrig...förrän vi såg tidningen
(Redaktionschef AB).
På Göteborgs-Posten gick den etiska bedömningen av bildmaterialet till fredagstidningen
mycket fort. Fotografen scannade in tre av sina 16 bilder digitalt. Uppdraget var att scanna
in förstasidesbilden först. Det blev en snabb bedömning av vilken olycksplatsbild som
kunde komma ifråga. Och det var då, i likhet med ute på olycksplatsen, svårt att bedöma
vilka ungdomar på bilden som var vid liv och vilka som kunde vara var döda.
Det var lite väl simpelt att bara ta människor som ligger så där. Jag tänkte att nästa steg måsta ju vara
någon hjälte eller någon som har gjort nåt här (Fotograf 1 GP).
En av GPs fotografer ger ett exempel på hur han gör en ”etisk avstämning” av en bild. I detta
fall två sörjande flickor som lutar sig mot varandra.
Den bilden gick jag runt med på redaktionen, jag tror det var till tre–fyra redigerare, och ingen av dem
tyckte den var kränkande eller på något sätt kunde uppfattas felaktigt. Sedan hade jag kontakt med
redaktionschefen, och han tyckte likadant (Fotograf 2 GP).
En bekräftelse på att bilden är ”acceptabel” tycker fotografen att han får då han några dagar
senare besöker en skola och ser tidningssidan med bilden upphängd på en anslagstavla
med minnen från branden. Detta tolkar han som att bilden inte är kränkande. För övrigt
tycker han att god journalistik kan likställas med svårbedömd etik. Men det är en svår
balansgång, menar en kollega:
171