Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

Jag kände mig väldigt villrådig...Vad ska jag fotografera för någonting här? Jag menar, liken låg på baksidan
av huset, och vi kan inte ha döda människor i tidningen, inte ens bårar med filtar på, så det var
inte mycket att fotografera egentligen...lite rök och så (Fotograf DN).
Möte med den egna yrkesrollen
Professionen i ryggmärgen
Att skildra en traumatisk händelse och möta människor i chock innebär också ett möte med
sig själv och med den egna yrkesrollen. Att konfronteras med egna ideal och värderingar,
att sätta etik, moral och känslor på prov. Och att våga vara journalist. Många uttrycker närmast
en förvåning över sin egen sinnesnärvaro mitt i kaoset. Mitt i de personligt starka
upplevelserna fanns också tid att tänka professionellt:
Hela gårdsplanen var full av skadade och döda ungdomar /.../ Och det första jag ser är en brandman som
sitter på knä, med hjälmen liggandes snyggt bredvid, och han sitter på huk för att ge hjärt/lungräddning
på en kille. Då var min första tanke när jag såg honom...att det var löpsedelsbilden. Och det blev
det också (Frilansfotograf AB).
Jag var så iakttagande så jag tror aldrig att jag tidigare tagit in nånting så intensivt. Ja, det skulle vara
att föda barn då (Reporter GP).
Jag var helt skärpt. Jag har aldrig varit så skärpt i hela mitt liv, tror jag. För jag gick in rätt hårt i rollen
att jag skulle vara fotograf. Jag har faktiskt aldrig haft så välexponerade blixtbilder i hela mitt liv tror
jag. Det är skumt (Fotograf 1 GP).
Fotografen berättar vidare hur han ville avstå från onödiga bilder, inte chansa och blixtra i
onödan, och därför gick åt sidan för att prova kamerainställningar. Han väljer manuella
inställningar för att inte råka ut för något fel med automatiken. Ingen bild ska förspillas,
ingen tas i onödan ”Varje bild man tog så tänkte man nästan ’förlåt’...det var liksom att man svalde
för varje bild”. Flera andra fotografer reagerade också med sparsamhet: ”Man blir helt
enkelt blyg i sin yrkesroll”. Även skrivande journalister strävade efter att försöka dölja sin
profession: ”Jag kände att får de se mig här med penna och papper så vet jag inte vad de gör”.
Ett helt annat förhållningssätt intar en frilansfotograf som i motsats till övriga intervjuade
fotografer tar många bilder – ett 70-tal i jämförelse med 15–20 hos kollegorna. Alla
blixtar gjorde honom förstås väl synlig på platsen. Hans sätt att hantera situationen tror
han kan ha varit en slags självbevarelsedrift, för att över huvudtaget kunna fortsätta arbeta:
”Kanske var det skönt att slippa engagera sig känslomässigt på platsen”.
Fotograferna hade givetvis svårt att dölja sin profession och sina avsikter. Detta ledde i
vissa fall till konfrontationer där chockade ungdomar ifrågasätter hur någon kunde ta
bilder när deras kompisar dog:
Jag inledde inga större diskussioner med några, men förklarade lite varför jag var där, fast det var ingen
som förstod, så jag gick och övade, plåtade, och försvann sedan blixtsnabbt från stället. För att inte
hamna i någon konfrontation (Fotograf 1 GP).
Jag erkänner att jag upplevde någon form av hot i det. /.../ Människor sprang ju omkring och skrek ”hjälp
oss, hjälp oss, de dör”. Och att i det läget stå med papper och penna...det blev ju absurt. (Reporter GP)
Men det fanns också reportrar som ville göra sin yrkesroll synlig – faktiskt av samma skäl
som dem som ville vara ”osynliga” – som ett slags skydd.
162