Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

mationsproblem. Polisen och sjukvården saknade beredskap för och erfarenhet av en så
stor olycka med så många omkomna och skadade, vilket resulterade i att man ibland hade
svårt att hantera anhörigas upprörda känslor. Utredningen föreslår bland annat utbildning
i hantering av drabbade och anhöriga och en översyn av myndigheternas informationspolicy
så att man bara förmedlar sakligt underbyggda uppgifter – för att förhindra slarviga
utsagor som kan resultera i misstro och bristande tilltro.
Den etniska problematiken
Ungdomsgruppens etniska sammansättning började står klar för myndighetsaktörerna vid
03.00-tiden på fredagsmorgonen. Det påverkade dock inte själva arbetet på brandplatsen:
Det var betydelselöst när vi arbetade, men veckorna efter påverkade det, när vi kände spänningarna vid
den här obefogade kritiken /mot räddningspersonalen/ (Räddningschefen).
För aktörerna i katastrofsamordnings- och informationsgrupperna på Gårda brandstation
fick den etniska dimensionen emellertid snabbt stor betydelse, inte bara som allmän insikt
utan också när det gällde arbetsformer. Flera av dem vittnar om den osäkerhet man kände
om hur man skulle närma sig de olika kulturerna:
Vi var helt oförberedda på den etniska dimensionen – kombinationen mellan språk, nationalitet och religion
– bland minst 2500 personer som kände sig direkt berörda. Hela tiden gällde det att inte visa missaktning
eller bli missförstådd, exaktheten i ordval och beteende vrids ju åt så enormt när du har att göra
med så många kulturer på en gång i samma utsatta känsliga läge. Det fanns en bristande kulturkunskap
hos oss allihop (Informationsdirektör).
Kunskapen om ungdomarnas bakgrund och de rykten som efter några timmar uppstod
om brandens orsaker innebar att katastrofledningen diskuterade risken för vissa typer av
följdhändelser. Det resulterade bland annat i att man förkastade en idé om någon form av
officiell manifestation i centrala Göteborg. Det bidrog också till behoven att snabbt få igång
krisjoursverksamheten och sätta in stödresurser ute vid samlingsplatserna i stadsdelarna.
Det gällde att inte få några tillskottshändelser baserat på det faktum att staden är segregerad /.../ Det
fanns lite oro hos oss om upplopp på stan (Stadsdirektör).
Den kritik som riktades mot räddningspersonalen på olycksplatsen innebar att räddningstjänstens
uppsökar- och informationsverksamhet i bl a skolor, den s k Häfa-gruppen,
inledde sitt arbete redan första skoldagen efter branden. Gruppen mötte kritik redan i den
klass de besökte först: ”Det fanns en del aggressioner och rykten. ´Ni gjorde ju f-n ingenting´...
det var ju frustrerade” (Häfachef).
Intervjuerna indikerar förvåning hos flera politik- och myndighetsaktörer över att ett
ickeslutet arrangemang till så stor del bestod av personer med utländsk bakgrund. Man diskuterar
frågan i termer av ökad insikt om – och snarast upptäckt av – att denna grupp utgör
en så stor del av göteborgarna och att vissa stadsdelar domineras av familjer med utländsk
härkomst. Det är dock delvis en diskussion mellan raderna i underförstådda utsagor.
Samtidigt noteras den sympati och samhörighetskänsla som man tycker sig ha upplevt
bland kommuninvånarna i allmänhet gentemot de drabbade grupperna under de efterföljande
dagarna:
57