Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

Stadsdelarnas erfarenheter
Hantering och beredskap
Beredskapskultur – innan händelsen
En viktig del i en väl fungerande hantering av en dylik oväntad händelse upplevs vara att
det finns en mental förberedelse, t ex genom årliga möten och övningar med krisgruppen
och uppdaterade adresser, telefonnummer etc. En del stadsdelar har kontinuerligt arbetat
med sin organisation inför krisartade situationer. Man har bl a följt upp arbetet med andra
kritiska händelser som under 1990-talet drabbat Göteborg; bl a spårvagnsolyckan 1992,
Scandinavian Starhaveriet 1993 och den stora snöstormen 1995. Dessa händelser har skapat
en medvetenhet som man haft nytta av i arbetet med brandens följder.
Jag kommer ihåg efter Scandinavian Star då hade vi en liten runt-bordet-krisövning med vår dåvarande
krisledning här i stadsdelen där vi fingerade ett scenario med en stor brand på ett ålderdomshem. Där
hade vi med en person från räddningstjänsten som kunde ge oss fakta och som kunde spä på med ”Nu
händer det och det” för att testa hur vi agerade som ledningsgrupp. Och då var det den gruppen som var
krisledningsgrupp. Det gjorde vi för att hitta blottorna, hitta frågetecknen då och de var ju rätt så många
(Informatör).
Även i de stadsdelar där man inte har förberett sig lika aktivt har det dock funnits en medvetenhet
om hur man bör agera vid dylika tillfällen. Medvetenheten om att kriser i samhället
kan uppstå har funnits med i samtliga stadsdelar.
Att man har fattat alltså att sånt händer här i Göteborg och i Sverige på olika sätt. Så att jag tror att frågorna
har varit så aktuella under några år så att det i sig har, jag skall inte säga att det har bidragit till
en bättre organisation, men jag tror att det har ändrat något mentalt. På nåt sätt så vet man att det kan
hända. Och det tycker jag gäller alla, på alla nivåer från Göran Johansson (kommunstyrelsens ordförande)
och nedåt att ’Nej, det får inte bli som Estonia nu’ (Samordnare krisgrupp).
Att agera mitt i händelsen
Arbetet såg olika ut i stadsdelarna. Två saker betonas dock av samtliga; behovet av att kunna
agera flexibelt och behovet av en tydlig beslutsfattande grupp. Även personkännedomen
betonas som viktig. I Göteborg är stadsdelsförvaltningarna så små att denna fanns
naturligt. Därmed fortlöpte upprättandet av jourerna bra även i de stadsdelar som saknade
plan för detta.
Det är det som är så bra då för när vi öppnade så var det bara /NN/ och jag. Vi var krisgruppen då. Vårt
första besök hade vi direkt efter att vi hade öppnat. Men sen så har jag ju alla de socialarbetare som jobbar
med ungdomar. De är i min organisation och annars så är de i /NN/s. Så vi kunde snabbt mobilisera våra
grupper. Vi visste ju vilka som var tillräckligt vana för att klara av det här (Samordnare krisgrupp).
Bristen på klara beslutsfattande strukturer medförde problem. Motstridiga uppgifter om
arbetstider skapade bekymmer för dem som på olika sätt anpassat sitt privatliv efter behoven
i krisjourerna. Trots detta talar många av de inblandade om en slags eufori i kaoset som
gjorde att arbetet flöt ganska lätt. Alla ville vara med och hjälpa till och det var inga problem
att få människor att ställa upp.
90