Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

Det första som nog fick mig att fatta att det handlar om liv och död var faktiskt den pojke – jag tror det
var en pojke – som låg på marken. Han var så svart. Och så tänkte jag ´Ja, just det, Makedoniska föreningen,
då är de mörkhyade´. Jag tittade mig omkring och såg vad jag tror var afrikaner och somalier.
Så såg jag på pojken igen och till sist – efter en stund – fattade jag att han var illa bränd. (Reporter GP)
Det är svårt för dem som kommer först till olycksplatsen att förstå vidden av händelsen.
Ankomsten innebar enligt flera en hög grad av ”oförberedelse”, då de ännu inte visste något
om olyckans omfattning. Journalisternas upplevelser under händelsens första timmar
präglas av en overklighetskänsla och vanmakt:
Jag gick hela tiden omkring med en känsla av att ”det här är inte sant, det här är inte verklighet, sånt
här kan inte hända, det kan inte hända i Sverige” (Reporter DN).
Vad som slog mig var att herregud, här är själva grundbulten för människors grundtrygghet samlad;
brandkår, polis och ambulans. De som ska rädda liv, de är här allihopa, men det hjälper ju inte. /.../ Och
just de här skriken (från ungdomar inne i lokalen). Att det var så mycket vanmakt i dem. Att de fick lov
att skrika tills de inte hördes mer och det var ingen som kunde göra någonting åt det. (Reporter GP)
Många märkliga situationer uppstår till följd av det kaos som råder på olycksplatsen. Så till
exempel när en kvällstidningsreporter tar kontakt med sin kollega inför dennes färd till
olycksplatsen:
Jag sa till honom; Ta med dig varma kläder...för jag hade för mig att han skulle ta med sig extrakläder till
ungarna...för det var så många som frös. Fast han hade nog uppfattat att jag tyckte det var kallt, så han
tog med extrakläder till sig själ (Reporter AB).
Olycksläget var samtidigt osäkert. En fotograf berättar att hans bedömning på plats var att
cirka fem personer möjligen var döda. Katastrofens proportioner var omöjliga att inse. Tanken
att den lilla lokalen skulle rymma så många ungdomar som senare uppdagades var
både orimlig och horribel.
Att komma lite senare
Det var naturligtvis de först anlända till olycksplatsen som framför allt mötte kaoset, paniken,
chocken, ångesten och skriken – och som själva upplevde vanmakt. Bara några timmar
senare rådde andra förhållanden, vilket medförde att de senare anlända journalisterna
fick delvis andra intryck att förmedla. När omkomna och skadade blivit bortförda från
olycksplatsen vidtar en annan journalistisk fas som dock i likhet med den akuta fasen
inrymmer många etiska avvägningar och svåra beslut.
När en av kvällstidningarnas reportrar anländer i tidningens chartrade plan vid åttatiden
på morgonen är bilden vid Backaplan en helt annan än för de reportrar och fotografer
som närvarat under natten:
I ärlighetens namn...det fanns inte så himla mycket man kunde göra där. De flesta av oss stod bara och
tyckte att allt kändes väldigt overkligt. Då hade de just kört iväg alla döda därifrån, och det som återstod
var en stor byggnad med stora svarta gapande hål i väggen (Reporter GT/Expressen).
161