Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

Även Informationsutredningen konstaterar planer på hämndaktioner, exempelvis att en
grupp elever med invandrarbakgrund på ett gymnasium i centrala Göteborg planerade att
hämnas på ”svennarna”. Också i detta fall tycks myndighetsinformationen ha haft en dämpande
effekt på rykten och planerade aktiviteter (SOU 1999:68).
När det gäller kvaliteten på räddningsinsatserna och informationens sanningshalt, intar
pojkarna i citatet ovan en mer kritisk attityd, då man litar mer på sina kamraters berättelser.
Man släpper dock inte helt den nyanserade bilden där man gärna vill visa tillit till myndigheterna
och till räddningstjänstens information:
Dom pratade en massa skit – dom förklarade ju inte vad som hände egentligen /.../ dom kunde väl låta
ungdomarna gå in, eftersom dom ändå räddade många människor. Jag har hört att dom hade masker och
syretankar, jackor som tål värme, men dom lånade inte ut till ungdomarna som frågade. Det är sådant
man hör och man blir arg på dom.
Min kompis omkom. Han gick ut bland dom första och så kollade han runt omkring. Poliserna stod helt
stilla så han sprang in igen, räddade tre personer – sedan dog han själv. Men det är väl så att man inte
kan få mer ambulanser och poliser, det var ju 400 personer därinne. Det blir för mycket att ta hand om
– så dom vet säkert vad dom gjorde.
Ungdomarna med invandrarbakgrund var alltså överlag antingen skeptiska till räddningsinsatserna
eller så intog de ett slags mellanposition mellan kamraternas berättelser och
myndigheternas, där lojaliteterna vacklade från ena parten till den andra. Informationsutredningen
konstaterar att en generellt negativ syn på polisen framkom under deras samtal
med ungdomar. Dock härrörde de mest negativa uppfattningarna från ungdomar som inte
själva var med på brandplatsen (SOU 1999:68). Föreliggande studie tyder dock på en nyanserad,
många gånger ödmjuk, attityd även hos flera av dessa ungdomar:
Jag tror att räddningsinsatserna kunde ha varit bättre. Man tycker så, vet du, men om man själv skulle
stå där i den situationen, så vet man inte.
Jag har ju mest pratat med min klasskompis som var med på festen. Hon klagade på räddningsinsatserna,
men jag tror att det var för att hon mist så många. Hon tyckte att brandmännens information var
fel, för många har sagt att det var poliser som stod och skrattade. Hon tyckte att det var fel att en brandman
stod vid sidan av och ringde, även om det var hans jobb. Så dom bråkade mycket om det, men jag
tror att hon till sist förstod att det skulle vara så.
Dom flesta tycker ju att dom har gjort sitt bästa, men det är klart att dom omkomnas nära och kära tycker
något annat. Det är klart att man inte tycker att allt är bra, när man precis har förlorat sitt barn.
Forskning visar att det är mycket vanligt att syndabockar söks efter grava samhällsstörningar,
vilka inte hör till den ”naturliga” kategorin (t ex naturkatastrofer) utan kan hänföras
till den mänskliga faktorn. Ofta är det myndigheter eller räddningsmanskap som får
spela denna roll. Syndabockens funktion blir att lätta på den enskilde individens egna inre
konflikter, ångest och ilska (Jarlbro 1993).
Skillnaderna i tilltro och misstro
De flesta av ungdomarna med svensk bakgrund visar i intervjun relativt stor tilltro till
såväl myndigheternas arbete som information. Här några sådana röster om räddningstjänstens
och polisens information:
139