Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

Jag hade blocket framme hela tiden för att visa vem jag var, och så hade jag mobiltelefonen i den andra
handen /.../ Jag menar, jag är ingen sjukvårdare, jag är ingen nyfiken åskådare som går omkring inne på
asfaltplanen för att glo heller (Reporter AB).
Reportern tror sig ha blivit bättre bemött av ungdomarna genom att synliggöra sin profession.
För flera av dem som kom tidigast till Backaplan tycks en målsättning ha varit ”att bara
vara”. Att se och hjälpa och notera lite, men egentligen inte bedriva någon vanlig journalistik.
Rollen känns kluven och det journalistiska uppdraget svårfångat.
Då sa en av tjejerna att hon trodde att nån kompis till henne var med och arrangerade och att han var
kvar därinne, och då började det rassla i huvudet på mig. För jag kunde ju ta förnamn på de här tjejerna...men
det var ingen intervju. Det gör man inte med människor som är så dåliga (Reporter AB).
Intervjuerna antyder varierade sätt att försöka dölja sin profession. Ibland i rent självförsvar,
ibland av hänsyn och ibland av vad som närmast kan betraktas som en känsla av skam
och pinsamhet. Det senare ett exempel från mediernas närvaro vid en minnesstund i Hammarkullens
kyrka;
Just där ute i Hammarkullen så skämdes vi faktiskt (fotografen och jag) och när jag hörde folk prata och
prästen predika så smög jag in på muggen och antecknade för att ingen skulle se att jag faktiskt var journalist
(Reporter DN).
Den medföljande fotografen blev både hotad och slagen av olyckliga och förtvivlade människor
som inte ville ha journalister i närheten. Och reportern säger ”Det tror jag är en av de
svåraste situationer som jag har haft i det här jobbet”. Reportern säger sig också hysa den största
förståelse för de reaktioner som mediernas närvaro väckte hos människorna i Hammarkullens
kyrka (se även Del II).
Hos de flesta förblev det journalistiska uppdraget förhärskande trots starka emotionella
påfrestningar. En del arbetar hårt utan svårigheter hela tiden, medan andra snart får
eftertankar:
Jag var rätt speedad, vi jobbade i princip dygnet runt i en vecka. Och det gick bra. Jag kände mig inte
trött eller nånting (Reporter DN).
Hela tiden försökte jag tänka professionellt /.../ Man hade aldrig tid att bromsa och tänka efter vad det
var frågan om. Inte förrän strax innan vi skulle börja åka därifrån, när de började bära ut alla döda...då
började man tänka (Frilansfotograf /AB).
Viljan att hjälpa
Flera reportrar och fotografer beskriver hur gränsen mellan yrkesroll och medmänsklig
hjälpare sattes i gungning. Att det hela tiden fanns en stor drivkraft att vilja bidra till räddningsarbetet,
att det var ”okej och riktigt” att tillåta sig att vara medmänniska. Det kunde
också vara en svår upplevelse att inte på vanligt sätt ”ha tillgång till” sin yrkesroll:
Jag var en dålig journalist vid det tillfället (skratt) men det gör mig liksom ingenting. /.../ Hela den här
ryggmärgsproffsigheten sitter ju ganska löst (i sådana här situationer) (Reporter AB).
Jag hade svårt med att jag inte gjorde någonting /.../ Jag funderade på om jag skulle skicka hem min kollega
och skriva, och själv stanna kvar. Jag har jobbat som undersköterska, men det är 16–17 år sen. Kan
163