Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

tron mot myndigheterna, men inte till ryktesspridningen och spekulationerna. Det förfaller
tveksamt att skilja på dessa saker, eftersom det finns mycket stöd i ryktesforskning för
tesen att bristen på auktoritativa besked är avgörande för att rykten ska få spridning. I varje
fall om man ser till kommunikationsprocesserna inom och mellan ungdomsgrupper med
invandrarbakgrund, kan vi slå fast att både misstron, ryktena och spekulationerna härrör
ur samma källa, nämligen oklarheten om hur branden uppstod i kombination med upplevelsen
av att vara ”invandrare” i det mångkulturella Sverige.
Vår bedömning är att rykten och spekulationer om att ett rasistdåd låg bakom branden
skulle ha uppkommit även utan räddningsledarens uttalande. Däremot skulle dessa inte
ha fått samma genomslag i medierna utan detta uttalande. Men grogrunden fanns redan
där genom tidigare konflikter mellan rasister och invandrare. När sedan branden i så stor
utsträckning drabbade ungdomar med invandrarbakgrund är detta, så länge ingen annan
trovärdig förklaring hade givits, i sig en tillräcklig orsak för att ryktena om ett rasistdåd ska
komma i omlopp. Detta framgår tydligt genom de resonemang som kommer fram i intervjuerna
med ungdomarna (se Del III). I deras spekulationer byggs mer eller mindre sannolika
orsakssammanhang ihop till förklaringar som de uppfattar som rimliga. En central
plats i dessa resonemang har misstankar om att myndigheterna vill undvika upplopp och
därför döljer orsaken till branden, dvs rasistdådet. På så sätt får misstron mot myndigheterna
till effekt att till och med de officiella dementierna uppfattas som bekräftelse på misstanken
om en mordbrand anstiftad av rasister. Till denna misstanke bidrar sedan de rykten
eller vandringssägner som handlar om att det skulle ha förekommit affischer i staden med
texter i vilka rasister själva bekräftat att de satt eld på lokalen. I något fall blir till och med
det förhållandet att katastrofen inträffade i samband med allhelgona-/halloween-helgen
ett tecken som kan tydas som bekräftelse på denna misstanke. Vidare är det påfallande i flera
av intervjuerna att ungdomarna stöder sig på den egna gruppen för att bedöma ryktenas
trovärdighet. När ”alla” ens kompisar tror på förklaringen om ett rasistdåd blir detta en
social anledning att själv tro på den.
Men intervjuerna visar också att ungdomarnas tankar om branden och dess orsaker inte
är enkla och entydiga. Detta gäller för både dem som har invandrarbakgrund och dem som
inte har det. Ett ”lojalitetsdilemma” kännetecknar snarare deras berättelser. Även om de
fäster viss tilltro till ryktena är de inte helt övertygade. Och i flera fall framkommer det att
de helst inte vill tro på dem. Detta visar sig kanske tydligast i hur ungdomarna med
invandrarbakgrund både identifierar sig med den utsatthet som de förknippar med
invandraridentiteten samtidigt som de har behov av att ingå i en svensk gemenskap och få
erkännande som svensk. När ungdomarna berättar om polisens och räddningstjänstens
besök på skolorna framgår det hur de, å ena sidan, tvivlar på att myndighetsföreträdarna
är sannfärdiga och, å andra sidan, att de samtidigt har tagit intryck av den information om
t ex räddningsarbetets organisering som givits vid dessa träffar. Trots att flera av dem alltså
uttrycker viss misstro, är den genomgående uppfattningen att besöken av myndighetsföreträdarna
varit värdefulla och klargörande på punkter där rykten och spekulationer
hade fått stor spridning. I detta sammanhang är det värt att notera att den enda kritiken
som invandrarungdomarna har mot medierapporteringen handlar om att de hade önskat
att den varit mer utförlig när det gäller att förklara hur räddningsarbetet var organiserat.
237