Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

organisation för stödet till anhöriga där förutom kuratorer, psykiater och psykologer även
kyrkliga företrädare och tolkar deltog. En lednings- och sambandscentral inrättades i ett
rum bredvid aulan. Vid 04.00–05.00 tiden på fredagsmorgonen försökte aktörerna på sjukhuset
sammanfatta läget och lägga upp en strategi, men att det uppges ha varit svårt, bland
annat på grund av alla mobiltelefonsamtal.
När polisen kom till Sahlgrenska med tillhörigheter man samlat ihop på brandplatsen
öppnades ett speciellt rum dit anhöriga som inte kunnat återfinna någon kunde gå. Tanken
var att anhöriga som kände igen exempelvis en klocka eller ett smycke bland ägodelarna
tillsammans med funktionärer sedan skulle gå till bårhuset för eventuell identifiering och
avsked – och att man inte skulle lämna dem innan de tagits omhand, antingen hemma med
ordentligt stöd eller genom socialmyndigheternas krisjour. Det hade också börjat komma
upp listor på skadade som lagts in på sjukhuset:
I aulan fanns då listor på patienter som låg inne och där hade vi ju en del bekymmer naturligtvis med
sekretess och sådant, det gick inte att hålla det. Listorna blev ju till slut allmän egendom, mer eller
mindre, för även om det var folk som höll i varje lista så slets och rycktes det i listorna (Chefsläkaren).
Ett annat problem utöver sekretessfrågan var att få korrekta listor. Det var svårt på Sahlgrenska
att ta fram adresser och namn på skadade, eftersom vissa transporterades till
andra sjukhus. En annan svårighet var att avgöra om de som ringde och förhörde sig om
skadade var anhöriga eller inte. En funktionär, som kallats in från socialtjänsten, berättar
att hon ”förhörde” dem som ringde om personnummer på den efterfrågade och om fullständig
adress trots att hon själv inte hade denna information. Att man inte satte klockslag
på listorna så att man kunde se vilken lista som var den senaste är också ett misstag som
man ångar efteråt:
När jag tittade på de här listorna som kommit via fax så var de flera timmar gamla. Då förstod jag också
att någon som tagits in på Mölndal var kanske inte på Mölndal. Så då tänkte jag att hur gamla är de
här listorna egentligen /.../vem tänker ge mig information så att jag inte sitter här och ger fel uppgifter
(PS-funktionär 3).
Ett flertal funktionärer anmälde sig frivilligt för tjänstgöring. En av dem hade ringt på fredagen
och blev inkallad på lördagsmorgonen då man behövde en arbetsledare till en grupp
för identifiering av omkomna. Hon ombads även att välja ut personer att ingå i denna
grupp eftersom man då tömt det första ledet av personal. Hon menar att situationen var
under kontroll när hon anlände och att hon blev väl informerad om uppgifter hon tilldelades.
Även om arbetet var strukturerat och gruppen visste sin uppgift upplevdes det ändå
som kaotiskt många gånger. Situationen i aulan var ”väldigt rörig” och det kom folk till sjukhuset
som bara var nyfikna och som egentligen inte hade där att göra. En annan som inställt
sig på eget initiativ noterade på lördagen att det var dålig ordning i bårhuset och tog då
med sina närmaste medarbetare för att rätta till förhållandena där. Han höll sedan även i
arbetet med visningar under söndagen och måndagen.
På lördagen stabiliserades organisationen på så sätt att aulan blev främsta uppsamlingsplats
där de anhöriga erbjöds stöd och fick information om vilka skadade som fanns inlagda
på vilka sjukhus. Informationsträffar ordnades en gång i timmen där man gick ut med
102