Göteborgsbranden 1998 - Myndigheten för samhällsskydd och ...

yter så många teorier” följer som konsekvens. Detta gäller för den information man fått via
personliga kontakter med myndigheter, men också för mediernas rapportering. Man
menar att de olika medierna givit olika besked och att myndighetspersoner givit olika
information: någon gång hade man fått veta att branden orsakats av sprängda högtalare,
en annan gång att en kemisk reaktion låg bakom, och en tredje att den startat i trappuppgången
av en fimp osv. Det är uppenbart att det främst är på denna punkt – utredningen av
brandens orsaker – som ungdomarna tycker sig sakna vederhäftig information. Upplevelsen
av en splittrad information om brandens orsaker verkar ha skapat en känsla av misstänksamhet
och skepsis:
Varje gång man hör en förklaring så tror man att just den är sann, men sedan kommer det ju fler och
fler. Jag vet inte vad jag skall tro på längre. Förklaringarna låter ju så bra hela tiden, eftersom vi vanliga
inte vet något om sådana här saker. Det låter så perfekt att man nästan blir lurad till att tro på det.
Man vet inte vad man ska tro, eftersom man inte har fått den rätta informationen. Det har varit olika
hela tiden. Det kan vara cigarettfimpar vid jackorna, som dom sa på nyheterna. Ingenting säkert, bara
något som dom sa /.../Jag har hört att elden kom uppifrån, sedan har jag hört att den startade vid
discjockeyn – att den kom nerifrån.
Brandkåren sa ju något om att det var värmen som utvecklades – att det blev varm gas. Men det var ju
lite (ironiskt tonfall) trovärdigt. Man hör så mycket från olika ställen.
Dom sa först att branden uppkom av ett elektriskt fel. Nästa dag sa dom att någon hade fimpat på trappan,
sedan sa dom att det var en tändsticka. Dom kom med massor med olika besked.
Det brandkåren sa om orsaken till branden var lite oklart, dom visste inte var det började. Det var
massa konstiga grejor om att det fanns kemikalier i det där rummet, och att det kanske hade blivit en reaktion.
Och så sa dom något om cigaretter också. Dom hade slängt in en högtalare också eller något sådant.
Att ungdomarna på detta sätt upplevt informationen om brandens orsaker som mycket
heterogen och fragmentarisk, samt att förklaringarna inte varit tillräckligt utförliga har
dessutom, hos flera av dem, förstärkt själva misstanken om mordbrand:
När man får höra så mycket olika så tror man ju att branden var anlagd. När dom först säger cigaretter,
sedan lampa, sedan att branden kom nerifrån, då är det klart att dom hittar på. Dom vet redan att det är
anlagt, det får bara inte komma ut, därför är budskapen så olika.
Man tror att den är anlagd, vad ska man annars tro? Om dom förklarade lite noggrannare, det där med
att någon fimpade utan att släcka ordentligt, då kanske man skulle tro det – men som det är nu tror man
inte på deras förklaringar.
Jag tror att branden är anlagd. När dom förklarar hur den kunde uppstå så låter det så orealistiskt: det
kan ha varit för varmt, det kan ha hänt något speciellt, dörren var låst. Förklaringarna är så dåliga till
att den uppstått av sig själv.
Kamraternas betydelse och föräldrarnas roll
Mångfalden av förklaringar till branden har enligt flera av ungdomarna medfört att man
misstänker att polisen döljer sanningen. Istället börjar man tillsammans fundera ut trovärdigare
förklaringar än polisens, vilket förstås utgör en utmärkt grogrund för ryktesspridning.
Jarlbro (1993) konstaterar att brist på information om exempelvis en olyckas orsaker,
bidrar till att framkalla spekulationer och antaganden i kommunikationen mellan individer.
Här står en flicka och en pojke med svensk bakgrund för exempel på förfaringssättet:
142